Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1845, sida 1

—— —— — — detsamma. Svenskarne, som Öppnade nittonde seklet, hasva synts mig kalkerade på Svenskarns af sjuttonhde seklet, och, på några färgtoner när, på Cötberna af det femte. Må ni sjelf döma derom! — berester ger brefskrifvaren ett kort sammandrag af händelserna 4772 och 4789; ty skotlet 1792 var ingen revolution, det var ett mord. llan visar huru nationen imedlertid lidit af följderna deraf ända till 4809, då den nära nog sinnessvage Gustaf IÅ Adolf, i en handvändning, bortskickades, för att annorstädes kommentera uppenbarelsen och predika korståget mot den sorkroppsligade antikrist under bilden af Napoleon.? För att, för framtiden, försäkra sig mot dylika obehagligheter, måste man, innan man uppsatte en ny konung, hvilken af sig sjelf erbjöd sig i Gustaf III:s bror, hertigen af Södermanland, sedan Carl XxIII, gora om konstitutionen, hvaruti Svenskarne började få någon vana, hvilket också ganska lätt lät sig göra, då man ej ens tänkte på att ombygga grundvalen, de fyra stånden, utan endast att inskränka konungamakten och att stötta de särskilda standens privilegier mot densamma och hvarandra. Så ungefär framställer brelskrilvaren de grundsatser, som följdes vid uppgorandet af 4809 ärs ännu gällande statsförfattning; Foljden blef ocksä, att det bela mera liknade en improvisation, än ett genomtänkt system. Hvar och en proponerade sin artikel, som blef voterad efter sin dato och infördes i statsförfattningen under den nummer, som händelsen gaf den. Och det är en såluuda hopkommen stalsförfattning, som ännu kan sinna sina koryfter I — Man lyckades på detta sått, säger bresskrifvaren vidare, alt uppgora , SA pös 114 22, bildande i sin helhet det, som jag, om jag ej tillbakaholles af aktning för ämnet, skulle kalla den mest förvånarde arlelinsdrägt, som man kan föreställa sig. — For att nu gora sig rigtigt säker att få behålla denna brokiga jacka och sorsäkra dess varaktighet, — forsäkra en mensklig inrättnings varaktighet, — uppgjorde man de välsignade 56 Å 81 22, till solje hvaraf ingen förändring i grundlagen finge ega rum, förr än vid riksdagen etter dess föreslaende och med konungeus och alla ständens gemensamma bifall. Med en sådan föreskrift är det ett stort bevis för sramskridandets ovilkorliga nödvändighet, att så pass många förändringar egt rum i 4809 års konstitution, som ändå varit fallet, och samma force des choses skall jemväl slutligen framtvinga dess fullkomliga ombildning, huru ock strides deremot, och oaktadt