Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1845, sida 1

bå han aslägsnade sig i galopp, ropade en darrande qvinnoröst: — Roger! Roger! bet var Ondine. a Mon den försvinnande hästens hosslag och blåsten hindrade honom att höra den. — Jag ber Er — sade Henrik IV, i det han sprang öfver häcken, och föll till den unga flickans fötter — länk ej mera på honom. Ondine betraktade med förundran den knäböjande bonden, för hennes föller. Henrik IV var ej vacker, ännu mindre uti den landtmannadrägt han hade anlagt. Hon gjorde en rörelse, hvars ultydning ej innebar något smickrande för konungen. , . — Oh! hvad Ni är ful så der! — skrek hon — jag kan ej se på Er. Och hon aflägsnade sig gråtande. VI. En dikt och en Grafvård. Henrik IV lät ej afskräcka sig, af den sköna Ondines kallsinnighet. Han egde nog erfarenhel, för all vela alt man bör låligt fördraga en qvinnas missaktning, och utom dess uppmuntrade honom Markisinnan de villars. Lifvad af intresset att tjena konungen, gick hon ända derhän, att hon uppsnappade ell bref från sin unga syster liil Bellegarde, hvar uti hon återtog det förstas innehåll. Ä Bellegarde, som med förbittradt hjerta, ej visste huru han skulle dämpa sin smärta, började med alt duellera med dAubigne och Åäarcillac, som riktade sina skarpa pilar emot honom, för hans selslagna förhoppningar. Han dödade den ene och blesserade den andre allvarsamt. Då han ej fann någon förströelse emot sitt hjertas sår, uti dueller, beslöt han all aflägsna sig från de ställen, som ständigt påminde honom om henne, som han aldrig skulle upphöra all älska. Han begärde konungens tillåtelse att afresa till Provence, och der taga tjenst hos Lesdiguieres, som stridde emot Iler