Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1845, sida 1

Danmark dess trogna tjenare, och ödets rättvisa, som alltid på nytt och alltid lika fåfängt bar straffat detta onaturliga förhallande, i det den lät Sverige återvinna af Danska besittningar, hvad det förlorade till Ryssland, bar blott bidragit att öka den gamla, blodiga tvedrägten. Aldrig skulle Ryssland bafva blifvit hvad detär, utan denna olycksaliga och vanvettiga fiendtlighet, likasom Napaleon aldrig erofrat en flick af Tyskland, om del varit enigt; aldrig skulle vi hafva sett ryska flaggan på Östersjön, ryska palatser vid Dina och Neva), ryska tartarer vid Tysklands gränsor, utan detia blodiga hat mellan dessa brödrariken. Och än i denna dag är splittringen mellan de två Skandinaviska makterna grundvalen för den ryska politiken, ja, det bör t. o. m. vara klart för det ensaldigaste begrepp, att den ryska politiken ej kan hafva någon annan basis. Ryssland är svagt i Norden; Finnarne äro ett envist och trotsigt folk, och Ryssarne frukta dem mer, än de vilja tillstå för sig sjelfva; änvu älska dessa Finnar Svenskarne, och hvarje steg, som tages fråu Rysslands sida, för att russificera Finland, huru lörsigtigt det än sker, skall lifva denna gamla kärlek; ännu lefva nog män, som 4809 hafva lagt gods och blod i vägskålen mot östra Europas Slaver. Ej mindre allvarlig är Rysslands ställning i Östersjöprovinserna. llär vänder månget ädelt sinne sig mot den tyska södern, men i ej mindre grad knyta ännu hundrade band landet till den svenska tiden. Då Carl XII ännu vågade skrifva på kartan under Rigas namn: (Gud har gilvit mig det, och ingen djefvul skall åter taga det från mig! — då stöttes väl ej sällan en orätt, ett privilegium för hufvudet, men folkets stämning i landet blef dock på hans sida. Nu för tiden se Tysken och Svensken, med innerligt vemod, det ryska väldets — eller rättare våldets — flod utgjuta sig öfver landet, och kunde de blott hjelpa, huru gerna vågade de ej lif och blod! vi upprepa det, Ryssland är ej starkt i Norden; dess makt låg i Danmarks och Norriges motsatts till Sverge, och ho vet, om det ej tillfogat sig större skada genom att låta det senare förena sig under en konung med Sverige, än om det helt enkelt återgifvit Finland åt detsamma. Äfven nyaste tiden visar oss, huru rigtigt Ryssland vel att värdera den lilla Östalens vänskap, för att ej söga undergisvenhet för och beroende af dess ) Der våra hjordar betat. säger Teg n r, denna gudomliga lyra, hvars strängar nu sprungit. Red. —1—C1 — — ENNART RT