Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1845, sida 1

Aldrig har väl en sämre sak funnit en sämre försvarare, än denne Herr N., bvilken af det, som till tullväsendet hörer, tyckes känna ungefår lika mycket, som en för några dagar sedan antagen extra vaktmästare, eller kanske ännu mindre: beremot är han helt ferm att upphälva sig till domare öfver de motiver, som, enligt hans förmenände, skola hafva legat till grund för den af oss mot Hr öfverste Ekenstam rigtade och af Hr N. klandrade artikel. Hade; menar Ur N., artikelförfattären icke varit ledd af fiendskap och ovilja mot Hr öfversten; hade verkliga fel blilvit af He E. begängha, så hade artikelförfattaren 6endast beböft framdraga och styrkap desamme; men just genom den myckna bitterhet, hvarmed artikeln är författad, synes det tydligen, att frågan icke är om sak; utan endast om pers on. Ur N. tycker alltså, att artikelsörsattaren icke (sramdragit nägra sakerpv mot Hr ölversten. Nå, hvarpå grunda sig då de der af Hr N. omsormålta asvära och förnärmande anklagelsernalnMånne på löst prat?.... Men vi hasve ju, om så skulle påsordras, åtagit oss bevisningsskyldighet, — det vill med andra ord säga: vi hafve åtagit oss, alt, om så göres bebof, faktiskt styrka, att allt, hvad vi uti den ilrågavarande, till Hr öfverste Ekenstam adresserade, artikeln ytirat, fullkomligt öfvyerensstämmer med sanna och rätta förhällandet. Om Hr öfversten således verkligen skulle finna våra danklagelsero för sig esvära och fsornärmandeo, så kan han ju på ha glig väg söka att erhälla upprättelse. Vi önske också ingenting högre, än att så måtte ske. Saken skulle nog då, äfven för Hr N., få elt utseende, som skulle betaga honom allt tvifvel, rörande rättmätigheten af våra anmärkningar. Vi upprepe, hvad vi förut sagt, att eden, den heliga, den inför Guds åsyn aflagda, bar en underbar kraft att lösa bandet på mången tunga, hvars egare, af fruktan att på alla upptänkliga sätt blilva trakasserad, nu måste ålägga sig tystnad, mäste liga och lida, mäste frukta att på något sätt och vis synas stå i den allra ringaste beröring med den eller de personer, som, sin pligt likmåligt, föresatt sig ant hålla Ar t. s. tulldistrikt-chesen tummen på ögat. När man är fullt och fast öfvertygad om, alt en nitisk, skicklig, sitt kall fullkomligt vuxen, tjensteman på blotta misstankar om att hafva stått i relationer med en tidningsredaktör, erhallit transport till ett ställe, som lemnar föga utsigt för en vidsträcktare, staten mera gagnande verksamhet; så kan ingen sörundra sig öfver; alt något hvar tänker: Vestigianterrent., Ett helt annat förhållande inträffar. när lagen utsäger sitt ellepha ta ho och agör de dumbar talandep: den timliga sjelsupphallelsedristen måste då träda i bakgrunden för den andliga; fördelarne på denna sidan grafven mäste då gilva vika för det, som; hotande, varnande eller vänligt vinkande, stär på andra sidan om densamma. För öfrigt befinne vi oss Visst icke eller nu, i sakernas forhandenvarande skick, utan skäl och bevis för vära da nki agelseråe; men vi ämne icke att hortslösa vira krafter och förslöa våra vapen i förposisäktningar. Vi vilje låta allt bero af en hufvuddrabbning och då — gloria victoribus et ve viclis! Ir N. säger, att c4om icke IIr öfverste kkenstam baft skäl å sin sida, så hade hån icke gena kunnat tvinga en pensionsmässig tjensteman att taga afskedp. Ja, ja: de af Ur öfverslen mot bem. tjensleman anförda skälen voro, alt ban var orkeslos och oskicklig till tjenstgöring; men rätta skälen voro, att bem. tjenstemaas närmaste förman skulle erbälla en tillökning af cirka 700 Rdr b:ko i gina inkomster. Man beböfver blott jemföra de af bem. förman om ifrågavarande tjensteman i de s. k. personella berättelserna afgilna vitsord med dem, som inne141. a FI fär Aff 3 33