Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1845, sida 1

uti alleerna. Några utaf sviten följde dem Lill en början, men de biefvo snart ensamna. — Godt, — sade Bellegarde, småleende, — jag ser alltför väl, att jag har en rival mera. — Och hvem då Roger? — frågade den unga flickan i samma ton. — Konungen, min älskade. — Konungen? ahb! bah! — I sanning, det intryck Ni gjort på honom; har ej undgått min uppmärksamhet. — Skämkare! — Sanning! jag skämlar ej, — sade Bellegarde med komiskt alfvar. — Han har redan sagt mig, att han ej vet någon att jemnföra med Er. Jag hade haft god lust alt säga honom: det är ej nytt hvad Ni säger mig, Sire. — En alltför vacker kompliment; han vet utan tvifvel alt Ni eftersträfvar min hand. — Hum! hum! hvarför skulle han ej hindra mig alt erhålla den. En konung! han har ej den vanan att genera sig; han är ej samvelsgran. — Elake! jag skajl säga honom, alt Ni är ond på hela verlden, ja till och med litet på 110nom. — Det är en öppen krigsförklaring, älskade Ondine, att tala illa om sina rivaler, eller dem som kunna blifva det. se der hvarföre jag ej skonar nagon. — Konungen kunde Ni väl emedlertid skona. En man med grått hår, och som har en näsa som räcker herifrån och till Mantes, förtjenar ej Edra salirer. — Eh! eh! denna långa Bourbonska näsa och dessa grå hår, tillhöra ju dock en konung? — Utan tvisvel! — återtog Ondine småleende, — men det fordras något helt annat sör att sånga mig— Må så vara då, Ni lugnar mig goda Ondine, ty skämt åsido, jag kände redan, jag vet ej hvad för