Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1845, sida 1

hade åtskilligt att deremot invända. Derom kunde dock några röster förenas; och så snart det hade fallit, skulle åter den gamla leken med tusenprojekterna genast begynnas. det insägo alla, fast den ene med bedrösvelse, den andre med förnöjelse. Till den stora kedjan af skrymterier slöt sig således äfven en jargon, som till slut påbittades, nemligen att det icke vore så farligt, om intet förslag blesve hvilande, emedan då skulle pressen komma att diskutera srågan intill nästa riksdag och sålunda en hop principer hinna att stadgas, så att arbetet vid den tiden vore till stor del undangjordt och sammanjemkningarne lättare. Huru, om ej förrädiskt, åtminstone godtroget detta var, behöfver icke sägas; utgången har wan redan sett, och mera kan man ana: pressen har icke diskuterat representations-frågan allt sedan riksdagens slut och kommer säkert icke — åtminstone icke allmänt eller liligt — att diskutera henne, emedan intet palpabelt uppslag, ingen speciel anledning, ingen (om vi så så såga) corpus delicli förefinnes. I allmänhet är det ett obilligt anspråk, att pressen skall skapa af intet, skall väcka och utarbeta de vigtiga samhälls-srågorna. Pressen finnes för att med uppmärksamhet följa och för alt väcka allmänna uppmärksamheten på de åtgärder och förslag, som komma från dem, rr — — L— —— — hvilka äro af samhället förordnade att tänka och arbeta på dess angelägenheter; pressen skall pröfva och belysa de företeelser, som statslifvet bar alt visa. Men pressen är icke motionär, utan på sin höjd frammanare af motioner från dem, som vederbör. Det är underligt, att ena ösonblicket förekastar man pressen, det hon på eget bevåg, utan allt uppdrag, gör sig till mälsman för allmänheten; och i nästa ögonblick sordrar man, att hon skall göra sig dertill, att hon skall tänka för dem, som verkligen, genom lagar eller specielt uppdrag, äro satte att ex officio tänka. Denna motsägelse är af samma slägt och stämma med hela den öfriga dubbla politiken i alla reform-frågor. Man vill, och man vill på samma gäng icke, i hvad som förekommer: man fordrar af andra, alt de skola göra allt, och i samma ögonblick lider man icke, att de företaga något; man förklarar sig beredd till hvarje uppoffring, och i det samma strider man med förbittring mot hvarje förändring, som i ringaste måtto innebär afträdande af någon verklig fördel eller magt. För att göra detta allt så stötande som möjligt, söker man inbilla men