Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1845, sida 2

————— ——— ——— —— ——— ——— — —— —— — — Jusl Er, Markis. — Huru bar jag kunnat förtiena den? ... i — Det är helt ennelt, — afbröt konungen, — jag ser Er aldrig mera vid hofvet, ej en: gång då Ni är mviterad. Ventre-saint-gris: det der ar cj beskedligt, Markis. — sSire, värdigas ursägta mig; jag är litet sjuklig; gamla blessyrer, erhållna i Era förfäders tjenst, föröorsaka mig sedan elt år smärtsamma plågor, och göra mig oduglig för det bullrande hosliivet. — Så mycket värre, Makris, så mycket värre; men jag saknar Er dertör ej mindre vid hofvet, ty jag bar hört sägas, all Ni har en dotter, som skulle utgöra våra salongers prydnad. — Man har utan tvitvet öfverdrisfvit hennes meriter. — Pet är det som vi skola se; jag hoppas Ni gör mig det nöjet all presentera henne. — Hon är i detta ögonblick frånvarande, Sire. — Frånvarande? — sade konungen med illa dold harm. — Hon är hos sin syster Markisinnan de Villars, som bor en mil hä irifran; men jag tänker alt hon kommer hem före aftonen. Ers Majestät, — återtog han, — hoppas jag, gör mig den äran ett par dagar? — Ända till i morgon afton, Markis, om vär närvaro ej gör Er aill för mycket besvär. — Det är mera än jag vågade hoppas, — svarade den gamle hofmannen, — och mycket mindre än jag önskade. Konversationen fortsattes i denna ton, tills man tillkännagaf att dincten vär serverad, då Markis de Cocuvres förde konungen uti matsalen; sedan skenrik IV hade salt sig, fog hvar och en plals vid bordet. Maltiden var knappt slutad, förr än man sag ett litet trekantigt segel sakta halka förbi fensterna, som lågo åt floden, derpå hörde man bulirel af en båt söm landar och gvinnoröster. i