Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1845, sida 1

punkt, ett litet porträtt, synnerligast om det är träfsande, säger mycket mera. — Det är sannt, men underverk målar man alltid med för svaga färger. — I sanning min kära Bellegarde, Ni retar min nyfikenhet. Beskrif mig Ert underverk, — Det skall jag aldrig kunna, Sire. — Skynda, skynda; jag Vet, Jag, att Ni skrifver som en poet. — Till och med en poet skulle förstummas inför modellen. — En älskare, som Ni, är lyckligare. Jag hör Er. — Ni fordrar det? — Jag fordrar, om det behöfs. — Nå väl! Sire, föreställ Er till en början syanens bländande hvithet, barnets friska utseende, fågelns ledighet, vexten lånad af en Grekinna, och aderton år: se der det hela. — Icke illa. icke illa, — mumlade konungen, som afhörde med elt skalkakligt utseende, i det han trummade med fingrarna på sin lindrigt rundade mage, — ... su till det: lljerna. — Långt blondt hör, skuggande den rundaste och mest vältormade hals. Blå ögon af en forbländande klarhet, och en mildhet, som smälter jern; en grekisk näsa; en mund der munterheten och kärleken lägrat sig, garnerad med koraler; litet öra; halsen af en skönhet, ... som kommer mig alt glömma allt det öfriga. — He, hvad behagas? — Förlåt, Sire, undantagande... — Det är godt, fortfar. — Jag har oi mer än ett ord att tillägga, det är i om, to , allt är i likhet med ne iill ett mästerstycke, det arf vexten, nuv uddel, nan ej osirafl. — Se der rat lt I I — — —— —A— e— — AaZAnN —