Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1845, sida 1

ning afgaf till Rikets Ständer en Nådig proposition, al hvilken vidare inhemtas, alt slere af statsråds-edamöterna afstyrkt det Nådiga förslaget, och lir G. A. Sparre samt Hr Wern dera afgilvit kraftiga reservationer. Borgaresandet visade sig mest böjdt att antaga propositionen, och dokumenterade sig härigenom icke såsom just synnerligen dsilantropiskto. Då Riksens Ständer vid förra riksdagar visat sig böjde för helt andra åtgärder och, i följd al då sliftade kreditlagar, en kris, visserligen kännbar, men dock nödvändig, inträffat, var tydligt, att desse Ständer, som alltid gått i en viss cirkel, skulle anse sjelfva krisen för en ny samhällssjukdom och i följd deraf återgå till det gamla; ty att konseqvent i 40 år framgå till ett mål, bar vär representation aldrig mäktat. Att vackla mellan alla principer, kasta sig från den ena ytterligheten till den andra, bar ju alltid varit ett dess utmärkande drag. Att lägga grunden det ena ärtiondet, upprifva den det andra, och det tredje åter börja grundliggningen, har den ju alltid gjort, och derlöre har den ju aldrig heller fått någon byggnad färdig. Nissbelätenheten med nya bysättningslagen är verkligen, som nämndl är, temligen allmän, och hvad man mest misstycker, är, att den eger retroaktiv verkan, hvarigenom icke allenast ett redan stadgadt rättsförballande rubbas, utan äfven en allmän konsusion uppstår. I sanning jag heller vet, bvarföre d. s. k. kreditlagarne endast och allenast skola hafva till mäl alt trygga sordringsegarne; osta är en skamlig vinningslystnad, att ej säga rollystnad, ockreri och t. o. m. bedrägeri å ena sidan, och lätisinne a den andra, orsaken till detta skuldsättningssystem, hvarom man så mycket talar, och då lyckes mig just ej vara så lämpligt att återupplifva en lag, som endast gynnar den ena al dessa kategorier. Den, som lemnar kredit med bysättningstvanget i tankarna, må gerna förlora sina penningar, eller varor, och i detta fall, liksom i andra, bör den gamla satsen ej sörbises, att aden, som ej vill se upp med ogonen, får se upp med pungenv. ändllisen har man bär börjat rulsa litet upp med vär Stockholmska polis, och att detta är nödvändist, kan jag försäkra. Visserligen har man till polisens försvar anfört, att polisbetjenterna nu skulle mer efterhållas, än fordom, elc. ete. Jag deremot vill visst icke taga sordna polismästare i försvar; men vågar pasta, alt man troligen i intet land i Europa — om ej i Ryssland — träffar en mera godtycklig, slarfvig och sedeförderfvande bols, an i vart