Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1845, sida 2

Em bliek på vår tids SlAE.Eä-UNHCIA). Om nödvändigheten af en reglerad näringssrihet har blilvit talad och skrifvet så mycket, alt någon okunnighet i detta ämne icke gerna af någon kan forebäras såsom ursäkt för den blinda ifver, med hvilken man förföljer des. k. öluskarne. e Icke desto mindre torde det tillatas oss, alt, rörande denna vigtiga sak, reproducera några reflexioner, gjorda afen man, som alla partier, huru skiljaktiga deras åsigler än i andra fall varit, med en röst erkänt vara en sann sosterlandsvän och en person, på sanningsenligheten och rättvisan af hvars omdömen man tryggt kan förlita sig. Det torde knappast behöfva erinras, att det är om öfverste Carl af Forsell, som vi tala, och hvilken på ett ställe i sin oStatistik öfver Sverige (3:dje uppl. pag. 184) ansläller följande tänkvärda betraktelser: ypreussen har, som man vet, relatilt till Sverige, varit skråvåäsendeis rätta hembygd, ty det är från Tyskland denna planta blifvit ofverflyttad på skandinavisk jord; men för det närvarande njuter detta land den största närinasfrihet, som måhända någon stat eger. En icke endast hastig, utan ganska synbar allmän förkofran har härutaf varit en följd; och bevisar, att föråldrade former kunna så småningom, under en kraftfull och upplyst regering, utbytas mot nya och med tidsandan mera öfrerensstammande, utan alt staten deraf hvarken upplöses eller skakas, hvilket dock alla ifriga förfaktare af skråsystemets förträfflighet så gerna låta påskina. i Preussen erhaller hvar och cen, som vill idka ett handtverk, manufaktur eller sabrikation, med undantag af apothekare, byggmästare och murare, utan att han behölver undergå hvarken någon pröfning eller läro-är, ett patent, som hetalas srån 2 till 12 thaler preussisch. Ålgifterna till staten bestämmas sedermera efter det antal arbetare, ban sysselsätter. Ingen skillnad göres mellan städerna och landet; man kan ej allenast utofva hvarje näring med fullkomlig frihet, utan ock hvar som helst. Saluuda åco icke bryggare, bagare, slagtare, krämare, minuthandlare, 0. 8. v. klassificerade hvarken i städerna, eller på landet, utan en och samma person kan, om ban vill, utöfva alla dessa näringar på en gång. Annu mer: han kan, om han behagar, i är vara bryggare, nästa år bagare, eller slaglare, året derpå skräddare, 0. s. v. Derföre är ock vanligt, att sådana bandtverkare, som blott kunna arbeta en del af året, äfven drifva någon annan handtering. Preussens förträffliga undervisningsanstalter hafva äfven mäktiat bidragit ull detta lyckliga resultat, i det de bibringat nationen den bildning, den imelligence och den industriella anda, som endast behöfde befrielse från handelsoch näringstvångets sjettrar, för att utveckla sin förvånande krast.s — — — — Öhått ofta goras framställningar om vådan för näringarnes bestånd af flere handtverkares antagande och af handtverkeriernas allt mer och mer, såsom en. följd deraf, tilltagande förfall och aftynande; men dessa framställningar förljena, enligt min öfvertygelse, icke det afseende, alt de böra rubba de grunder, som styrelsen och embetsverken för sin behandiing af dessa ärender antagit. Om på ett eller annat ställe alltför många handtverkare skulle bosätta sig, och arbetsförtjensten derigenom blifva för knapp, samt deras utkomst följakteligen osåher, så rättar detta missförhällande sig småningom sjelf, och bör i alla fall icke vara föremål för andra, än vederbörande lokalanktoriteters uppmärksamhet och omsorg. Den strid, som dagligen föres mot såhalladt insrång i näringarne, liknar nog mycket de bittra utfall, inrättandet af machiner fått uppbära. Fördelarne äro dock så pålagliga, att förnuft och besinning och framför allt den egna vinsten måste litet förr eller sednare fälla utslaget till machinernes icke allenast bibehållande, utan allmänna antagande. Renskrifvarnes strid emot boktryckarkonsten, spånadsidkarnes mot spinnmacisnerna, och tusentals dylika äro alla utkämpade, och segen har stadnat på förständets och upplysningarnes sida. Oakladt att arbete kostar så