Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1845, sida 2

(so matigger om spårhunduar. — — a Det är tydligt, att om de så kallade fuskarane icke gynnades i orten (Götheborg), utmi alvisrel derföre att de lemna basta arbetet, celler bästa priset, eller både det ena och det 0ndrå; så skulle embetet icke frukta för dyelika medlaslare. Men det oaktadt tror det ösina medborgare om alt vilja låta bruka sig, omot kontant, till spioner åt skrået! I detta ablinda fumlande efter ett halmstrå, för det asjunhande shräåräsendet, och ett halmstrå, som hsannolikt skall svika, ligger någonting bedröfaligt; det bevisar, att hela institutionen nu mera fallit så i allmänen a tänkesättet, att det endast är chos den mest fula es ennytta, som amaten tror sig kunna vänta ett kandtag för dess upprätthållande. Rellexionerna äro skarpa, skarpare, än insändarens; men månne de äro oförtjente? bestämdt icke. En instiaution, vare sig hvilken som helst, den der ej kan bära sig utan konstlade skyddsmedel, är mogen till sitt fall, och den måste äfven, till följd af den i bändelsernas gång inneboende nödvändigheten, falla och lemna tum för ett nyare bättre. ubvigt kan ej bli det gamla, ej kan varans nötta leka ständigt repas upp igen; hvad förmultnadt ur skall ramla och det nya, friska vexa upp uur förgtengelsell;vo sjunger en al svenska nationens älsklingsskalder, och han har rått deri. Artusenden bära vittnesbörd om, all så skett och skall ske intill dagarnes ända. (Fortsättes.)