Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1845, sida 2

barligen hafven brutit emot den menshliga lagens uttryckliga bokstaf, kasta en blick in i denna förbrytares svarta, af passionernas stormar sönderslitna inre — möjligtvis skolen J då med fasa upptäcka, att till det hat, som der lågar, till de stormar, som der rasa, till de bädelser, som derifrån hafva sitt ursprung, ären J skulden, J och ingen annan. På mer än ett och mer än bundrade ställen bära brottmäls-annalerna vitine om, att brist på arbete och sysselsåttning, sorvända näringslagar och ett bärbariskt skråtvång alstrat förbrytare. Det är icke mer än fyra år sedan, all en person, som i de norra orterna ville förskaffa sig sin nödtorftiga utkomst medelst borstbinderi, men derifrån på gammalt ösligt sätt hindrades, bönsoll om, att man skulle lita honom förblilva i det fängelse, dil man kastat honom, och då intet afseende såslades vid denna bans begäran, gick ban bort och ... stal, stal för att blifva häktad, och derigenom undgå aft dö hungersdöden. En annan individ, skräddare till professionen, pådiktade sig af samma anledning ett ännu gröfre brott (mordbrand, om vi rätt eriore oss) och blef äfven häktad och släpad från det ena fängelset till det andra, tills man slutligen öfverbevisade honom om, att ban hade ljugit. Ilans enda tröst var då, att han för denna nödlögn ännu en tid bortåt måste sörblisfva i bäkte. Men hvarsore upprepa flere dylika ohygeligheter, vid hvilka den verklige menniskovännen ryser och af hvilka skråandan och dess blinde forsäktare dock aldrig kunna lära att blifva barmhertige, såsom Han, domaren derofvan, den de halla (Fadero, barmhertig är! Ofvanstående reflexioner halva närmast blifvit framkallade af en i denna tidning synlig, af härvarande sadelmakare-embete införd annons, hvilken en insändare någon tid dereller skarpt kommenterade. Dessa kommentarier åter gåsvo sadelmakare-embetet anledning till en uppsats, nen som var af den beshaflenbet, att dess publicerande i vårt blad icke kunde beviljas under andra vilkor, än att författaren under densamma utsatte sitt namn. Sjelfva den sak, omkring bvilken frågan rörde sig, var i bem. uppsats blott ytligt vidrörd; men så mycket mera spåckad var den af anathemer öfver och grofva invehtiver emot den sormodade insändaren, en af medarbetarne i denna tidning, hvilken icke gjorde någon hemlighet af silt författarskap; men blott fordrade, att hans antagonist skulle afkasta anonymitetens mask, på det att allmänheten måtte komma i erfarenhet af, huru han begagnade ett lemnadt förtroende till medel att gilva luft ät sina egna, hatfulla passioner. På detta vilkor tycktes sadelmakare-embetet icke vilja gå in; ty uppsatsen inlemnades icke mera; men i stället begärdes plats för en annan, införd i N:o 203 af denna tidning — en ytterst svagt echo af den, för hvilken offentlighet först begärdes; men som i alla fall nogsamt visar, med hvilka vapen motpartiet strider). Under tiden bade Aftonbladet kommit att fästa sin uppmärksamhet vid den annons, som gifvit anledning till striden, och kommenterade den i sitt 200:de nummer på följande sänt: Bönhasjahten var under skråväsendets lyasande tid elt slags ridderlig öfning för de (slolta mästarne, belrifren på öppna faltet, omed hornskall och hallo, så att den impone0radle på nejden rundtomkring; nu har den anedsjunkit till ett krypskytteri, ) Om denna insända uppsats yttrar sig det med dagens post ankomna Aftonbladet på följande sätt: C(Allmänheten torde erinra sig, att sadelma6Ckare-embetet i Götheborg nyligen utsatt ett pris fur dem, som angifra fuskare i sadelmakarejyrket, samt att en insändare i Götheborgs H. 40. S. T. framdrog och näpste denna sadelma6(kxare-embetets allmänt afskydda åtgärd. Härapå har elt svar i nyssnämnde blad influtit, i Chvrilket yttras, att sadelmakare-embetet funnit cinsändaren i behof af en nosgrimma och derefuyre vill låta åt honom förfärdiga en sådan kaf jern samt med två länkar, som gå till framöhenen. Det kommer nu derpå an, om det grymama embetet också verkligen kommer att nåsät