INSÄNDT. Misamäjet i Norrköping. Norrköpings Tidningar må säga hvad de vilja, eller tiga, så är det likafullt säkert, att det herrskar ett doft missnöje inom fabrikerne, och bo vet hvar det kan sluta, om det kommer till utbrolt, ehuru vi ännu hvarlen vilja kalla det upplopp eller kris, fastän vi af hjertat skulle önska, alt det vore det sednare till ett bättre, förnuftigare system, såväl inom våra klädessom andra fabriker. Ilvad vi tydligen inse är, att fabrikörerne äro missnöjde med konjunkturen och för bristande assättnings skull måste förafskeda en del arbetare, eller nedsätta den redan alltför låga arbetslönen, samt att arbetarne alldeles icke kunna låta behaga sig detta. Visst tycks det vara hårdt att begära, det fabrikörerne, oaktadt deras kläde ligger som bly på mogarinerna, dock skola behålla sina arbetare och betala dem lika hogt, som förut; men, å andra sidan, torde också inses, alt det är ännu hårdare att berölvas alla utvägar all lifnära sig och de sina, eller också, att dettå måste ske på ett sätt, att det snarare liknar ett långsamt uthungrande, än ett lissuppehålle. Ålt ett sådant tillstånd är högst olyckligt inses af hvar och en, äfven om han ej omedelbart beröres deraf, och alt grundligt söka efter orsaken eller orsakerna dertill, bör derföre vara bögst angeläget; ty endast genom att upptäcka det ondas första ursprung, kan man hoppas att till botten utrota detsamma, och vi äro fullt öfvertygade, att orsaken till det nu öfverklagade inom Norrköpings klädesfabriker, till förlägenheten, missnöjet deruti, som hotar med de sarligaste följder, endast och allenast är att söka i Prohibitiv-systemet. På första blicken, skulle man väl tycka det vara en paradox, att just det, som blifvit etableradt tll skydd för fabrikerna, och såsom sådant, med srenesi, forsvaradt af sabrikörerne, skulle vara grunden till det onda, som nu öfvergår dem, och dock är de och måste alltid vara så; ty koastlade stöd ega e, — a — — Zze 2