— — Må så vara då. Ni erinrar er då icke den tid, då vi voro akademikamrater? — Jag mins mycket väl då jag låg vid akademien; men icke erinrar jag mig halva sett er der. — Jag lemnar er herr professor i det hopp, alt ni snart skall minnas en af edra gamla vänner. — Odmjuka tjenarely Om en svarts timma kommer den okände tillbaka, tilltalar professorn på samma sätt som förra gången och får samma svar. Han bjuder ånyo snus, och roner en ny vägran, denna gång uttryckt med en viss spotsk otålighet: vJag har ju en gång sagt er, alt jag icke snusade. — Kors, förlåt mig, det hade jag glömt. Men ni är mig, min kära professor, en rolig karl! och ert dåliga minne rigtigt gör mig ledsen. Fär jag i afton bjuda er på en ungkarlssupt. — Noj, tack! jag superar aldrig. o Professoren vänder med dessa ord ryggen åt den okände och går sin kos. På hemvägen mölle han några damer, med hvilka han var bekant och för hvilka han berättar sitt äfventyr. Tian berömmer sig mycket deraf, att hafva vägrat all snusa ur en dosa, tillhörig en okänd, en äfventyrare, och, hvem vel? kanhända värre än det. . yÅen, — fortfor han, — om jag bjuder en pris, mina damer, så kan man tryggt taga sig en. Jag har god snus och dosan skäms icke heller för sig, ty den är af guld och briljanterad, och har kostat sina modiga 50 Eouisdorer. — Femtio Louidorer! — inföll en af damerna, — den måste vara präklig. — I skolen sjeltve få döma, — sade professorn och började leta i sin ficka utan att. fiona nagon dosa, men väl en biljett, som han öppnar och läser: Min värdaste herr professor, när man icke snusar, så behöfver man icke heller nägon dosa. o