Benämningen kolonister, eller Poselenzi brukas om de förvisade, som genomgått de ofvanbeskrifna pröfvotiderna, om individer utan ett bestämdt handtverk och om lifegna, som på sina husbönders befallning blifva deporterade. Kolonisterna letva för det mesta i vestliga delen af asiatiska Ryssland och hufvudsakligen uli de distrikter, som stöta intill guvernementet Tobolsk. Vid deras ankomst till förvisningsorten, träffa de ofta ingenting annat, än urskogar och en mark, som ännu ligger i sin ursprungliga linda. Alit mäste gåras från första början, från uppbyggandet af hyddan, som skall upptaga dem, ända till de arbeten, som måste föregå hvärje försök till odling. Huru stora måste icke deras lidanden vara de första ären af deras förvisning! Man läser i en berättelse af ryska inrikes ministern för år 1806, alt man år 1799 skickat elt stort antal förvisade, dels bönder, dels invalider, till trakten på andra sidan Baikalsjön. Vidare erfar man, att tiotusen af dessa olyckliga varelser flera år, utan ordentligt tak öfver hufvudet, varit ulsatte för det nordliga Rysslands jernhärda klimat, hvaraf följden blef, att en stor del af dem dels svalt ihjei. dels dukade under för kölden och strapatserna, men de öfrigblifne spridde sig och nedslog sina bopålar uti trakter, som icke voro fullt så vilda och ödsliga. En dylik lott förestår än i dag många siberiska kulonister, hvad Ryssarne tä härom må säga, ty de äro alltför goda patrioter, för all yppa huru det tillgår uti dessa aflägsna ödemarker. Regeringen söker att så mycket som möjligt befordra folkökningen. Den gynnar giftermålen och understödjer på allt möjligt vis samiljsäderna. En Ukas. utgifven år 1840, bestämmer, att hvarje fri qvinna, som gifter sig med en kolonist, skall ur, den kejserliga skaltkammåren erhålla 50 silfverrubel. En kolonist, som tager en förvisad qvinna till äkta, erhäller till sin första bosättning 15 silfverrubel till