ör den oinvigde synes vara lyckligt valdt samt i enlighet dermed planmässigt utfördt och sullärndadt. Med minnet af hvad vi hunno taga i ögnasigte förenar sig äfven hågkomsten af den beredvillighet och den välvilja, med hvilka man meddelade oss hvarje underrättelse, och besvarade våra framställda frågor — en sak som för en vellgirig främling är af högsta värde och som det är honom ett synnerligt nöje att erkänna. Carlskrona är en ganska välbyggd och reguliär stad; men åtskilligt antyder dock, att den ej af egen kraft blifvit hvad den är. På dess gator råder en i större städer ovanlig stillhet, och ofta fick man gå ett betydligt styche innan den fråga, som sväfvade på ens läppar, blef besvarad, det vill med andra ord säga: iman man mötte någon. Till afsked från Carlskrona sväfvade denna önskan för milt sinne, att en Chapmans snille till Svenska flottans förkofran ej måtte saknas; att Psilanders hjeltemod måtte föra kommandostafven på hvarje af dess skepp, samt att en Stjernskölds och Liljes trohet städse måtte bevaka inloppet till dess hamn; då skulle Sveriges stora slotlta kunna blifva, hvad den sordom var, fäderneslandets värn och fiendens skräck, samt Carlskrona fortfarande bibebålla det aktade och utmärkta rum ibland svenska städer, hvilket den med all rätt innehalver. Straxt vid vägen sågo vi på ett ställe en stor tvåvånings bondgård, täckt med koppar, och under det koppartaket bodde, så sade man oss, arftagarinnan till en stor förmögenhet, Blekings rikaste bondslicka. Giljare skola också ej bafva fattats den rika odalmannadottren bland både lekt och lärd; men ännu lärer hon icke hafva träffat sitt val, hvilket alltså till hugade spekulanters underrättelse meddelas. — Vi hade mycket hört talas om de vackra blekingsflickorna och hoppades äfven att få se nägra sådana; men på landsvägarna och gästgilvaregårdarna uppehöllo de sig icke, och deruti göra de ganska rätt. Ett märkligt undantag vill jag dock längre fram omförmäla. Den täcka drägt, som qvinnorna uti Blekinge fordom buro, blir allt mer och mer sällsynt, och numera får man nästan endast på de från städerna mera aslägsna trakterna någon gång återse densamma. Allmogens begär att vilja estersolja stadssolkets bruk och seder, sträcker sig äfven till klädedrägten, och detta till föga fromma för vårt bondestånd, som i sina, efter hembygdens bruk sydda, ändamalsenliga och stundom vackra klädedrägter i alla afseenden tager sig bäst ut, och med hvilka det äfven börer vara mest belätet. En bonde i bonjour, eller frack, får merändels alltid någonting kälkborgerligt och främmande i sitt utseende, hvilket misskläder hens figur och nedsätter hans anseende i deras ögon, som sörstå alt uppskatta bondens redbara och verkliga värde, och veta huru många redliga, fosterländska och kristliga hjertan, som ännu klappa, och i tidernas längd hafva klappat under den svenska vadmalströjan. Likaså är äfven förhållandet med allmogens qvinnor, ty troligen skall ingen drägt så naturenligt och troget kunna framställa en landtlig skönhets okonstlade behag och fylliga former, som den nätt åtsittande tröjan med sina små, näpna skört och de djupt veckade kjortlar, som utgöra det väsentligaste af qvinnornas beklädnad. Åtminstone var den blekings