KORRESPONDENS). Från Runneby gjorde vi en uislygt till det täcka Djupadal, som ingen resande gerna underlåter att bese, synnerligast för den märkliga remna i berget, genom bvilken Rönne å letat sig vägen, och der hela dess vatten massa sammansränges emellan de lodräta granitvåäggarne, ehuru de knappast äro öfver en famn ifrån hvarandra. Remnan, som är ganska ling, skall derjemte vara mycket djup, så att man med långa linor ej när bottnen. Öfver densamma hafva fallit åtskilliga stenbällar, på hvilka man tryggt kan vandra öfver det bottenlösa djupet, der vattnet med en förfärlig, aldrig upphörande fart i årtusenden brusat. For yutermera säkerhet, alt bergväggarne ej skola sammanstörta, har någon omtänksam åskådare satt — några käppar i spänning dem emelJan. Så länge dessa ej ruttna, kan Rönne å tryggt gå sin gamla bana. bet är om Djupadal som den allt for tidigt bortgångne älsklige skalden Nikander så på en gang sannt och skönt sjunger: Om dufvan har sin maka kysst i löfvens sommarsal, du hörer kyssens ljud, så tyst är det i Djupadal. Den strida forsen, nyss så vred, sin yra osverger. llan störtar djupt i jorden ned och törs ej sorla mer. Sält dig i bokarnes beskärm och utåt dälden se! Invid Naturens barm dig värm och lär en skön ide! Om jag en örn väl vore — då till Hunneberg jag for, att morgonsolen skåda få och blilva stormens bror. Men om min bild förbytte sig uti en näktergal, då flög jag straxt och satte mig och sjöng i Djupadal. All vara i Blekinge och ej se Svenska örlogsflottans stad, det vore som att komma till Stockholm utan att hafva närmare betraktat Tessins härliga mästerverk i arkitekturen, det kungliga sloltet: hvadan vi ock från Runneby togo vägen åt Carlskrona — en väg, som går genom de bordigaste och behagligaste trakter. Fråän Skillinge gästgilvaregård begafvo vi oss till fots till Nättra) Forts. och slut fr. N:r 204. —— — --— —— ——— q: A