gånger uppsordra densamma alt gifva sig; men borgarne, trogne sin lagliga öfverhet, och väntande undsättning, hade beslutat att försvara sig till dett yttersta. Efter flera misslyckade försök intogs slutligen staden med stormande hand, Söndagen den 4 Sept. 4564, och ibland de ösvervunne anställdes ett slagtande, för hvilket menskligheten ryser. Barn spetsades, de sjuke kastades i elden, män och qvinnor dödades utan åtskillnad, så att elfvens vatten var rödt af de slagnas blod! Omenskligheten gick så långt, att Tyska legoknektar, som tjente i konung Eriks här, rördes deraf och befriade många från sina svenska bödlar; och säkert hade ingen blifvit räddad, om ej de tyska soldaterna kraftigt satt sig emot ett fortsatt mördande, under yttrande: avi hafva tjent Turkar och Ryssar och många blodgiriga berrar, men aldrig sett en sådan ohygglig framfart. En del af stadens innevånare, som stängt sig inne i kyrkan, blef derifrån utdrifven, och, jemte stadens pastor, mördad. Det var då som den dörr, hvilken bevarade ingången till fridens helgedom, erhöll sina ofridsminnen. Denna konung Eriks vanvettiga handling fick Calmar sedermera umgälla, ty ett nästan lika öde öfvergick denna stad, då den af Christian den IV med storm blef intagen den 27 Maj 1614. Så handlade den tidens konungar. Icke för att upprifva gamla sår eller väcka det, troligen för alltid, bänsofna hatet emellan Skandinaviens folk, hafva vi återkallat dessa blodiga minnen, utan för alt erinra om skillnaden emellan förr och nu, den tid som varit och den som är, helst till deras eftersinnande, hvilka ondgöras öfver den upa tiden och dess tendenser. Om grusade fästen, ödelagda städer, förtrampade fält och bärjade länder talar varnande den gamla tiden; men en annan tid har inbrutit: de vilseförda folken hafva så småningom återkommit till sig sjelfva och derjemte vaknat till medvetaude af sitt menniskovärde. Iilllolje deraf räcka de fordna dödsfienderna, med glömska af det sramsarna, fridsamt, försonligt och kärleksfullt hvarandra handen. Så handla, tillfölje af Försynens skickelse och en högre nödvändighets-lag, Folken. abet är en ijuspojketid, i hvilken vi lesfvas, hörde jag nyligen en beryktad predikant yttra i en predikan, och det är intet tvifvel underkastadt, att icke den andelige mannen har många själsfränder, som, i likhet med honom, vanmäktigt slunga sina anathemer mot den nya tiden; men Fader förlåt dem, ty de veta icke hvad de göralo (Fortsättes.)