KORRESPONDENS. Sölvilsborg i slutet af Juli 1845. Denna lilla stad egde fordom ett starkt befästadt slott, och herrar, som kallade sig 6(6refvar af Solvitsborgo, men äger nu af hela denna herrlichet inteldera. Så anspråkslos den nu är, har den dock en gång varit en konungaslad, ty, om de gamle krönikeskrifvarne säga sanat, residerade flarald Hildetand en tid i Solvitsborg. Det är ifrån bemälte konungs s. d. hufvudstad, jag ämnat sända dig åtskilligt, antecknadt under en hort och bastig sommar-särd genom Blekinge. Från Wårend togs vägen utmed sjön Asnens östliga strand, der högst omvexlande och vackra trakter genomsoros. I Jäåths kyrka besågo vi, jag och min reskamrat, elt balsameradi lik srån början al 4600-talet, ännu i det närmaste bibehållet till formen, ehuru förtorkadt och brunt som läder. Det lärer i lilstiden ha varit en fröken, som man på detta sätt velat föreviga. Klockaren mente, att det ava ett synnastrasso, alt hon ej kunde förmultna, och på visst sätt kunde mannen halva rätt i denna sin förmodan, ty det är insenting afundsvärdt deri, att lemna sina jordiska lemninsar till allmänt beskådande efter döden. Mot aftonen anlände vi till Djuram ila, den sista gästgilvaregården i Wärend åt detta håll, der vi mattes af ber ttelsen, att 8 stycken arrestanter, i afsigt alt ähen göra en sommartur, olosligen, nagra dagar förut, hade afvikit från Calmar samt uppehöllo sis i skogen vid blekingska gränsen. I flera variationer berätiade man oss, att väglarande blilvit öfversallne och plundrade, hvilket hade till töljd, att vi så när ej satt någon, som med oss ville avträda den nattliga och, som man äfven trodde, vadliga färden. Efter mycket ordande om nödiga sorsvarsoch såkerhets-anstaller sfortsatte vi dock efter. midnatten resan, beväpnade med störar och eskorterade af — en 12 ars gammal shjussgosse; men af den rysligt tillamnade röfvarehistotien blef lyckliatvis ingenting. Man har i Blekinge icke avancerat längt, innan naturen blir mera leende och glad, samt mindre ofta omvexlande med sterila trakter, hvilka blifva mer och mer sällsynta i samma mån, man nalhas kusten. Rika löfskogar, herrliga lunder, bördiga ängar och såädessält, grönsbande höjder och leende dalar, der en bäck eller åå ilar emot hafvet, här och der en insjö, som ihland den frodiga, saftfulla grönskan uppslar sit bla oga: sådan är den blekingska naturen i evig och o—— —— —— —— ———