sinnade galenskaper, i alla dess ädla dårskaper; han var fortrogen och beskyddare af all kärlek, af alla skulder, af alla förhoppningar. Jag gick till honom och sade till honom: Min morbror, jag är mycket olycklig. — Jag vill hålla tjugo louis, att så icke är, svarade han. — Ack, min morbror, skämta icke. Dessutom skulle ni tappa. a . — Om jag tappar så betalar jag; det skulle kanske kunna tjena att trösta dig. — Nej, min morbror; penningen har ingen del i min sorg. — herätta mig saken. — Min far har nyss underrättat mig om att jag är löjtnant vid regementet. — En herrlig olycka! en af de vackraste uniformer officerarne alla adelsmän. ? — Morbror, jag vill icke blifva militär. — Huru ? du vill icke blitva militär ? skulle du händelsevis inte vara käck ? — Jag vet icke ännu, morbror; dock är det endast er jag tillåter att göra mig en sådan fråga. — Nå väl, Cid, min goda vän, hvartör vill du icke blifva militär ? — För det att jag vill gifta mig, morbror. — Ouf! . — Det är icke ou f, morbror, jag är kär. — För knälveln, du kallar det en olycka, otacksamme? Jag skulle gerna vilja vara det, jag. och hvem är föremålet för en så häftig låga? — Ack! morbror, det är en engel! — Jag vet rätt väl det är alltid en engel. Längre fram skall du tycka mer om en qvinna. Men med ett ord, hvilket menniskonamn vidkännes denna engel? D — Hon heter Noömi, morbror. — Det är icke det jag frågar dig om. Notmi, det är bara för dig det. Dessutom är det ett vackeri