)tYUIIA)JCÖDÖEI1i1110 94 Hd vd: TULL UTI TCUUU 1d11I11I1JIIICO: lemmarnes hjertan. Så ligger i dessa samsälda måltider en inam bondstugan flere gånger hvarje dag återkommande väckelse till kärleksfull endrägt mellan husbondsolk och tjenare; denna lefvernets gemensamhet uppehäller i bondstugan den icke stort omtalade, men djupt kända lifvets poåsi, å som ger menniskan makt att bära sige; denna humana gemensamhet i kusliga lifvet uppväcker en stämning, som alstrar trohet, omtänksamhet, Nit och de dygder, hvilka stadna hus. Och för att on denna teckning icke skall vara en blolt santasibild, utan verklighet, och angå ej blott undantagen, utan skildra allmänna förhållandet i arbetsklassens hvardagliga lif, så erfordras för folket icke rikedom, utan blott befrielse från det ohjelpligen menniskoförvildande, verkliga armodet, samt derjemte sonn och efvande kristendom, sådan den blifver äfven utan delaktighet af den så kallade högre och finare bildningen samt dogmatiska ulanlexor, blott genom from och förtrolig umgångelse med evangelierna, helt barnsligt och just derigenom sannt upp hallad, uvarvid äfven den ensaldigasle kommer i tillfälle, att med sankans iäskadning möta den helige menniskovännens blick ur hvilken till en hvar, som icke med argt, utan med fromt öga mött denna blick, utströmmar en eld, som måste upptändas hos hvarje menniska, för att hennes forständ skall blifva verkligt ljust och hennes hjerta verkligt godt, samt dergenom hela menniskan verkligt lycklig för tid och evighet. Men tänkom oss såsom allmänblifven den osvan antydda, från herrskapsexemplet utgångna och nu in i bondestugan intågande oseden att kärleklöst skilja tjenarne ifrån sig vid lefnadsnjutningarnes stunder och försätta dem i ett underhaltigt åtnjutande af lifvets goda för att egoistiskt kunna öka sjelfnjulningen, eller, om också icke så illa, att dock kallsinnigt skilja tjenarne från busbondsolkets umgångelse; och vi nödgas vid föreställningen om följden häraf, under djupt bekymmer öfver ansvaret för det från oss utgängna förderfliga exemplet, inse, alt härigenom vore äfven i arbetsklassens hus sedligheten undergräfd och samiljlifvets glädje i grund förstörd. Tag bort lesvernets gemensamhet från bondstugan och vi skola derifräån få böra samma klagomål som på herregården öfver tjenstefolkets otrohet, oförnojsamhet, ovärdsamhet om husbondens bästa; ja all denna jemmer om ett tjenstefolket påbördadt störande af husfriden. Vi skole ock få se folkets tjenare antaga berregårdstjenarnes osed, att, susom godtgzörelse för dagens förnekade umgöngesglädje, söka olofliga nattsamqväm, hvarvid ofta bedrifvas möärksens gerningar. Vi skola få se allmängjord och stigen till sin höjd den redan länge till folket utgående smitta af all den osedlighet, som bedrifves på herregården, hvareskpigkamrarae och drängstugorna så ofla utgöra lastens och låghetens folkskolor, samt jungfruoch betjentkamrare lasternas bögskolor,uti hvilka, thy värr, hufvudrollerna ej sällan spelas af sjelfva godsherrn, eller af de, visserligen för pigoch årängkamrarne af mamma varnade, men dock ej till evangelisk kristendom uppfostrade, utan blott bildningssernissade, herrskapsönerne, hvilka, efter slutade studier och aflagda prof, utså i lifvet för att såsom fullgode herrar öfvertaga ledar ekallet i samhället och dervid verka eller ät