de icke kroppsarbetande herrskapspersonerna; hvaremot hos bonden motivet icke kan vara annat, än en obillig besparing för att vinna tillgång till högre sjelsnjutning. Får detta fula bruk fortgå, så undergrälves derigenom i djup mening arbetsfolkets sedlighet och lycka. Det vackra bruk att dela sitt bord, så godt man bar det sjelf, med sina tjenare, har hos vår allmoge hitintills varit ett grunddrag; men också en grundval till huslig — det är den förnämsta verkliga — lycka. Bruket är i sin grund kristligt, och dess utosning sammanhåller i en kärleksfull inbördes harmoni hela huset, hvars alla ledamöter, tjenarne så väl som barnen, räknas och i verkligheten känna sig tillhöra familjen, hvilken således enligt sin id, såsom Statens urbild, med varm hjertlighet omsluter hvarje menniska i sitt område; och hvarest lika litet någon medlem uteslutes från husbondens och matmodrens på en gång vördnadsbjudande och godhetsglada huldbet, som hufvudet och hjertat utesluta någon den ringaste lem af menniskokroppen från delsående af den gemensamma och till sin natur odelbara belsan. Under arbetstimmarne fungerar hvarje lem på sin plats och sitt enskilda vis; men vid måltiderna njuter hela kroppen gemensamt, och hjertat uppsylles af godhetssull fröjd öfver samtlige lemmarnes välbesinnande. I bondens stuga har hittills måltidstimman sammankallat alla husels medlemmar från de spridda arbetena till gemensamt bord, hvarvid husets hjerta, eller malmodren, fröjdats, i den mån hon mäktat och lyckats att åt alla utdela en tillräcklig portion af sund, stärkande och välsmakande spis, och hvilken från hjertat till lemmarne, d. v. s. från husmodren till familjen utgångna, allmänt spridda fröjd genomströmmar hvarje familjens medlem, samt efter cirkulationen återströmmar till hjertat, då försatt med glädjefull tacksamhet mot den goda matmodren. Vid dessa gemensamma mältidsstunder, under hvilka husmodrens hulda omsorg om de trotte arbetarnes återupplifvande hos hela samiljen väckt en glad sinnesstämning, har den gudsruktige och allvarlige hussadren det yppersta tillfälle, att hos de i det gemensamma arbetet pröfvade och under den stilla hvardagsumgängelsen rätt förtrolige blilfne tjenarne, äfvensom hos de bland dem uppvexande barnen, utså visdomsfrön, hemtade ur en from eftertanke öfver det i lilvet erfarna, och detta under den eladaste och tillförlitligaste sörboppning om att utsädet skall slå rot och bära frukt uti de på