fem miauter var jag på nytt kär i en qvinna, som bor vara sextio år, ifall annars hon lefver ännu. Jag måste berätta den historien för er; det är en händelse, som haft ett stort inflytande på hela milt lif, och hvars hågkomst till och med nu, då mitt blod icke bar mera värme, än jag nält upp behöfver for all kunna lefva och spela trictrac, ändock upprörer mig på ett utomordentligt sält., Jag var tjugo år; det är nu något öfver fyratio år sedan. Jag hade nyss slutat skolan, der man den tiden höll ynglingarna litet längre än nu; sedan min far för mig och utan mig moget öfvervägt valet af ett. yrke, tillkännagaf han mig en morgon, alt han sor mig erhållit en löjtnantsbeställning vid regementet, som låg i garnison i en stad i Auvergne, och tillsade mig att hålla mig restärdig om tre dagar. Jag blef litet bestört af flera skäl: för det första tyckte jag icke om militäryrket; men det hade varit lätt att bestrida detta inkast: åsynen af en grann uniform, några fraser, som väckte ärclystnaden, litet musik, skulle lätt hafva gjort mig till en Achilles eller en Cesar, hvilket som heldst. Men jag var kär. . o För allt i verlden skulle jag icke vågat säga ett ord derom till min far; hans enda svar på detta förtroende hade varil en belallning att resa samma afton. — Men jag hade en morbror, och hvilken morbror ! o . Denne man var då vid samma alder, som Jag nu: men han hade förblifvit ung, icke för egen del, ty aldrig afstod någon gubbe mera frivilligt ifrån satan, från allt hans väsende och alla hans gerningar, men för andra. Han höll af ungt folk, han forstod dem; utan att vara afundsjuk på dem, trodde han icke, alt hans bräckligheter voro ett företräde, eller alt alderdomen nödvändigt vore visdom. Genom godhet och förstånd lesde han af andras sållhet. Man fann honom inblandad i alla ungdomens hög