De gula Törnrosorna. AF ALPHONSE KARR. För tvenne år sedan gick jag en afton till en älskvärd, qvick och fordonofri gumma, som bor hell nära mig; hon är stor älskarinna af blommor, och ingen kan tro, hvilken behagsjuka jag sätter uti att Shafla henne vackra buketter, huru lycklig jag arv af hennes förvaning, då jag bär till henne en blomma, som hon icke känner. Då jag kom i går, fann jag hos henne en gubhe, som för ett är sedan tagit i besittning en stor egendom, som en aflägsen slägting lumnal honom, med vilkor att han skulle antaga dess namn, och soin, till solje deraf, kallas hr Descoudraies. Han har latit presentera sig hos min gamla vån; och jag har haft orsak alt vara svartsjuk på hans enträgennet; de hafva fattat vänskap sor hvarandra och tillbringa nästan alla sina altnar tillsammans med alt spela trietrae. Jag bugade mig tigande, för alt icke störa spelet; och då det var slut, lemnade jag fru de Lorgerel den bukett af gula tornrosor, som jag medfort. Mina blommor voro mycket vackra, så mycket mera som regnet det året gjort, alt de gula tornrosorna blommat dåligt; mina deremot, skyddade af elt framstående tak, voro kanske de enda, som slagit ut. Fru deLorgerel berömde mycket den vackra buketleo. Hr Descoudraies hade ingenting sagt; men han tycktes upptagen af någon tanke. Jag såg förundrad på honom, utan att kunna begripa mina gula rosors hemlighetsfulla inslytelse; men snart talade fru de Lorgerel om andra saker, och jag trodde, alt jag bedragit mig. tir Descoudraies började skratta och sade till oss: — Skulle ni väl kunna tro, att denna buhkett, liksom genom en magisk operation, framkallat en hel tidpunkt af min ungdom? Under fem minuter var jag tjugofem år, under