aSkönt det är väl på jordens ö, Men p bittre, hsttre dock i djupan sjön; Nå, hvarlore icke blifva der nere då, IIr W., och dricka brorskal med abborrarna, hajarne och hvad nu alla de der den dethroniserado Neckens undersåtare heta? .... Åh-nej: iir W. har ännu något mera att sjunga. llör bara på! Fjerde stanzen har följande ordalydelse: Har du skadat ner uti dess salar, Du förtar! sade, sege dvärg? Hvilken svalka der i gröna dalar, Hvilken frid på korallers berg! Derför skynda vi från jordens tvist och kif; Ut bö tjäns famn är simmarns skönsta lif. Kraften växer i senig mn Och sorgen jagas bort ur modig barm. Hvad kan det väl vara for en ådvärga, som lir W., den ädle riddaren af blomsterskägget, är så förtörnad uppå, att ban tillägger honom de föga smickrande epitheterna kforlorkada och esege? Det mäste helt säkert vara någon, som han velat hafva med vid den i det eväta landeta utförda stora revolutionen; men som icke velat vara ned på det afugtiga härnadstågele, utan stadnat qvar på det torra. Åh! nu veta vi det: det år visst den der dvergen, alilla mannen kallade, hvilken nu som bäst soresvisas hos honditor Rubensson i f. d. Gabrelsonska lokalen vid breda vägen i Masthugget. Nå, det var också bra obeske lligt af aden Hille mannena att afslå ett sidant stallbrödraskap, som ilr W.s, helst han då kunnat få lära all göra en hel hop visor, som ban sedan kunnat ackompagnera meÅl den violin, med hvars omusike ban aunderhåller sina resp. beskäådare. Trolietvis hav hon dock tyckt mera on lifvet här på sjupdeus Öv, L ) än OM åsv alkan ide gröna dalare och aftiten på de horallers berg, hvilka Herr W. så rörande besjunger. Yra hki t sua quemque voluptas, hvar och en har sin kåpphåst hår i verldon, och nu är det edem lilla mannensv att hellre vilja vistas på landbacken, likasom Herr W. anser son sitt askönsla lilo att plaska ci båljaus samno, der akrassten vexer i senig arm och sorgen jagas bort ur den modiga barmeno, alldeles som en näsvis hästsluga, hvilken, som man vat, icke heller tycker om elementet i adet välta landeto. Vi skulle alltså råda något hvar, som har aldtäg så litet fallenhet för att blilva sorgsen, alt en liten tid bortåt gå i skola hos lierr W., då man nog i den eevigt dansande boljano skulle blilva rentvagen från d en syndens smitta, hvilken Engelsmännen kalla spleen och för fvars kurerande de årligen bortslösa de största summor. För Herr W. sjelf skulle dessutom ett sidant der sorgförjagande lärarekall blifva ganska indrägtigt, och han kunde då tryggt gifva allt pamilettskrifveri och alla bataljonspredihantsbeställningar på båten. Nu hasve vi, thy värr, icke mer än en enda stanz qvar att kommentera. Den lyder, som följer: Nordanstormens eolsharpa klingar, Yredgad bölja mot himlen slår, IIassfrun ofia då från djupet svingar Och tillbaka med byte går. Simmarn sumker sig i kall och skummig våg, För så vofvet med från fugtigt hätrnadsiäg; Tacksamhlieten han får till lön, Den synes honom framför annan sköy. Nordanstormen är llerr W., såsom den gunstbenägne läsaren sjelf täckes finna, en stor belekamliga nöjena. Om heunes vänner skola tiga