storn sjelf, seende på dem från duken, likaså välvilligt som ban någonsin hade sjort det från predikstolen. — Der var sonen, hvilken hade gått, såsom missionär, till främmande länder och lemnat namn och rykte, men ingenting annat, ät sin ömma moder. Der var likaledes den ädla ynglingen, som lemnade sin moder, för att göra en polarresa, och sedermera ej bade alborts. Der var den milda, men fasta dottern, som hade vått till den aflägsna vestern och offrat sitt lif ät denna hemlandets mission, de ungas upplostran. Flickorna betraktade gerna dessa reliker, och kände vakna hos sig sjelfva hoppet om den förträfflighet, som hade uppenbarat sig och lefvat hos dem, som nu voro hädangångna. kanske trodde de, att de visade större aktning för dygden, genom sina stränga anmärkningar öfver Sophie Milton. Men Mad. Bradshaw var tydligen missnöjd. Slutligen sade hon: ckunnen J så öfver henne le, en gång afluden för eder alla? När en stjerna lyst så glinsande, Kan man glädjas att se henne lalla?9 Flickorna blygdes för ögonblicket; men carolina Freeman svarade: 4ru Bradshaw! Jag har ännu icke talt; men jag har ej försokt ait hindra mina väniannor derifran; ty det har alltid sorekommit mig, som om de godas förebråelser vore det rätta straffet för kränkningen af dygdens lagar. Sophies felsteg har ej bragt henne lei fattigdom, bekymmer, eller förminskning af de