— — — ——— —— lättare med ord sagdt, än med bandling b 9 sadt. Lägger hon akungariken till sin sota, och elere hon åt trotsande klippor, så vore detbra besynnerligt, om hon skulle apböja sige sör en simmare, vore ban än lika skicklig i siu konst, som IIr W. är olyeklig i alt måla nyttan och fördelarne af att känna densamma. i den tredje stanzen få vi höra berättas mång underlig ting. Den lyder sålunda: Se hur solen kastar rosenkransar Öfver brusande haf och våh; Se hur himlens milda sljerna dansar Csver skummande böljors tåg. Ner vi dyka; blommor växa på vår kind, Upp vi komma åter, upp till sol och vind. Skönt det är väl på jordens ö, Men bättre, bättre dock i djupan sjös Här meddelas en ny upptäckt inom naturhunnighetens område, nemligen den, att åsolen kastar rosenkransar öfver brusande haf och våg. 4 llar någon sett det skådespelet? — Näppeligen. Möjligtvis har pegasen, när han kastade af Hr W., med ena bakfoten gilvit honom en stjernsmåll, så, alt bade crosenkransare och mycket mera annat åadansata sör den sorvirrade gråsryttarens ögon, hvilhet allt han då tagit sör produkter af soljuset. Någon annan rimlig sörklaringsgrund till denna kranskastning kunna vi, upprigtiat taladt, icke pahitta. Af samma orsak har han vål äfven sett himlens amilda ssjernaa uppföra balett 40sver skummande boljors tig. Ilvem, som dervid bestod siolerna, talar han icke om; och klokast handlade ban deri, då han med asenig arme bundit Nechen, vid hvars harpas toner anatitens tärnor, klara stjernor allad, annars plåga d4gå till dans i den stilla qväll. — — Sedan Br W. för sina förvånade äskådare berättat alla de nu här ofsan uppräknade mandaterna och nyheterna, adyker ban nere, hbvarunder ablommor växa på hans kinda ..... i sanning ett konststycke, som hvarken bebler, bröderne hils, Olivo, eller sjelfvaste Bosco kunna göra efter. Slraxt derefter kommer han ååter upp, upp till sol och vinda med de allra som solaste blomster-mustacher och blomster polisonger, simmer fram till bryagan, sprutar vatten som en delfin och later de skönas liljebänder — barbera sig. I trots af de darosenkransarä, som asolen kastar på vågena; i trots al den balett, himlens amilda stjernora uppsora; i trots af detjusande blickar, de sköna barberarinnorna skänka sin riddar Blomsterskägg — suckar han ända: