— — sök på enkesåtet, alltid medhafvande någon såkallad föring. Barnen kommo, då kersbären voro mogna; sruarne vid kyndelsmåssan, medförande sina gåfvar; de äldre, förständiga mamsellerna, straxt efter fastan, för att hjelpa henne vid hennes vårarbeten och återsylla hennes uttömda vintersförråd. Flickorna kommo då rosorna voro i blomma, och hennes trädgård var en liten skog af välluktande fägring. Då satte de hennes mössor, kragar, halsdukar och hbela garderob i ordning. Bland dem, som kommo med rosorna, hon sjelf den skonaste blomma. hade Sophie Milton varit; men iär var hon frånvarande, och pastorskan saknade hennes sirålande löje och hennes ljusva röst. Förmiddagen hade förflutit i verksamhet för de unga slickorna; de hade tvättat, stärkt och strukit. På el. termiddagen hade de lagat och iordningsställt för den godansrun. Men nu, sedan sömmen var slutad, thebordet vackert afröjdi och skymningen nalkades, sutto flickorna i det gamla förmaket och talade om deras fordna och tillkommande besök. Huru älskade de ej det gamla rummet! — de gamla taflorna i de tunga ramarna — det mörka mahognyt, poleradt, så att det lyste som kristall — den slitna och urblekta, men släcksria mattan, det gamla, men hela porcellainet — det vål hållna silfret, och samlingen af märkvärdigheter, så besynnerliga som möjligt. Der voro älven porträtter, som de gerna betraktade. Der var den gamla pa