L—L—! — —— ke, att det hade varit lika så bra, om ej bättre, alt Necken nu som förr bade fått spela sin harpa i vära ablåa sjaaro, i stället för att han hädanester aevigt skall klaga i nordanstorm och uti vägors svall. Klagolåt hafve vi nog af ända, utan att just Necken, alla älskande versmahares vän och förtrogne, skulle bidraga att föröka densamma. En bättre lön, än att mista spiran och bindas, hade nog ock den förtjent, om bvilken shaldinnan sjunger: i Neckelille satt på sina gröna blad, nickade så gladt i vassen, der han qvad: vill du rik genom lifvet gå, så lär dig sångens gudakonst förstå. Möjligtvis är det dock just derföre, att Ir W. icke förstått denna gudakonst, som han bastat och bundit den åväldige drotten. ) Nu sosjer i ordningen den andra stanzen, så lydande: Slolt och fri är hafvets lösta båälja, Der hon gungar i evig dans. Hvem kan henne på dess bana följa; Hvem kan vinna dess segerkrans? Kungariken lägger hon ju till sin fot, Ler åt menskörerk och trotsar klippors hot. Dock hon blifver väl vår vasall; För simmarns arm den stolta böjas skall. Bilderna i hela denna stanz hänga ungefär lika bra ihop som ler och langhalm. Eler på hvad sätt skulle väl Hr N. vilja bevisa att bafvets böolja agungar i evig danso? Som man vet inträffar stundom på hafvet en stiltje, som varar i flera dygn och sträcker sig flere tusende qvadratmil vidt omkring. Månne böljorna äfven under sådana lorhallanden kunna sägas paunga i evig danso? För Dr W:s ögon måhända; men iche för några andra dödliges. — Frågan: hvem som kan solja beljan på hennes bana?) är så ensallig, att det just vill ett af Pegasus askassadt subjekt fill att göra densamma. Stort bättre förholler det sig iche med den dernäst följande, hvilken nästan hvarje skutskeppare, så potöiskt den än later, kan Maga sig all besvara. — Pa hvad sätt boljan elägger kungariken till sin sote skulle vara hogst interessant all veta. Sedan syndafloden har nog icke ett sådant der fenomen, i bokstaflig mening saget, inträffat, Likaså liset lär någon menniska halva sett en bölja elea, eller en klippa dhota den acvigad dansmästarinnan. Alltså bara fraser; bara unkna poötiska hotappar, som snillets Pegasus icke skulle vilja lukta på, långt mindre smaka. — Alt påstå det böljan blir esimmarns vasalle är — — w—— — — — a — — — —