kan den tidderlige kämpe, som med mod, styrka och konstsärdighet förstår föra sitt svärd, alltför gerna lemna åt väpnarne och trosskneklarne; dem anstå de, — icke honom, icke den, som vill stå främst i bragder liksom i slagordningen. Så tycka åtminstone vi, och vi glädja oss i hoppet ät den tid, då både aden Konstitutionelle och alla andra våra publicistiska medbröder skola blifva af samma tanka. aben konstitutionelleo säger, alt han icke låter sig al e d ao hvarken till det ena, eller det andra, hvarken af hotterier eller enskilta, emedan han bar för sed att leda sig sjell. Godt! vi vilja tro den Konstitutionelle på hans ord; men tillika erinra honom om, att det är mycket annat, än åkotterier och enskiltap, af hvilka man kan låta sig aledad här i verlden. Tillochmed det der sjelsledandet, af hvilket den Konstitutionelle berömmer sig, är ganska ofta en ledsven, som bringar den, hvilken han fattat vid handen, in på vihovägår. Att aleda sig sjello är icke alltid att vara sjelfständig. Om ock intet inflytande utifrån verkar på individens görande eller ltande, så bo dock inom bonom krafter, på hvilka hans bättre jag ständigt måste vara uppmärksamt, på det att icke de måga läsga honom i sina sjettrar, och det värsta af allt inträffa, det nemligen: att han vandrar belastad med bojor — utan att se desamma, utan alt känna deras tryckande tyngd. Med dylika osynliga, på en gåäng tunga och fjäderlätta , bojor belägga egenkärleken och det öfverdrifna sjelfförtroendet sina offer; med sädana sjettrar belasta lidelserna och partisinnet dem, som hemfalla under deras herravälde. blott den, som o väldigt pröfvar och dömer både sina egna och andras bandlingar, är, i andelig mening taget, fullkomligt fri; blott han kan göra rättmätiga anspråk på alt nelsas för sjelsständig. Han känner inga andra ledare, ån förnuftet och rättskänslan, och desse uvarhen sjettra eller vilseleda: de fråga hvarken efter astorav, eller små, bvarken efter hemmavarande, eller aresenårero; de fråga efter det sanna, det rätta, det sköna, det goda, det ädla, det upphöjda — för dessa draga de ut i striden, sor dessa hämpa de och, vi vilje ätminstone hoppas det, ändtligen behålla segren. Apropos åstorao och åresenårero, så säger sig den konstitutionelle veta, all en åstor resenär kjort en utflygt ur boet, för att sorblena den honstitutionelles motiver, beljuga honom än för det ena och än för det andra, utmåla medlemmarne af den Konst:s redaktion som en algrundens liga, hos hvilken ingen ren tanke kunde uppstär, 0. s. v. ben Konstilutionelle anhåller tillika att få veta, om icke den estore resenåren sjungit på samma visa åfven i Getheborgo, hvilket den konstitutionelle förmodar vara häåndelsen, och tycker, att han (D. K.) icke begår något annat, än hvad som är billigt, då ban fordrar, att vi skole lemna honom de upplysningar, som i detta fall kunna för honom vara af nöden. Härtill få vi svara: 4) att den Konstitutionelles målning af resenären icke träffar in på någon person, som vi känna, och 2) att det aldrig kan sägas ösfverensstämma med billighetens fordringar, alt uppmana någon att löpa med sqvaller om, hvad som mellan enskille personer blifvit sagdt, yttradt eller asbandladt. Nu gör dock händelsen, att vi (förutsatt, alt den Konst:s s. k. åstora resenåro och den person, hvilken vi mena, äro identiska) kunna lemna den konstilutionelle åtskilliga upplysningar uti det ifrågavarande ämnet, utan alt vi derigenom på minsta sätt förråda ett förtroende, alldenstund den s. k. astore resenären under det korta samtal, hvilket under hans härvaro egde rum mellan honom och Bed. af denna tidning, uttryckligen ufsäste sig att offentligen ansvara för sitt på vår fråga om Konstitutionelles tillförlilligbet och konduit fällda omdöme, hvilket utföll nästan enahanda med det, som en af våra medarbetare, i ett bref till vår Stockholmskorrespondent, långt före aden store resenurenso hitkomst, hade tagit sig fribeten fälla, och hvilket omdöme vi härmedelst berättiga bem. vår korrespondent, alt, om han så för godt finner, sorelägga hufvudredaktören