Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1845, sida 1

drig en bit bättre, än de liberales; men för att vara en konservativ minister fordras så godtsom ingen förmåga, ty en sådan bar endast att handlägga de kuranta göromålen och för öfrigt bibehålla allt in statu quo, låta apacketo knota, och asåtta sig osvere detta knot, — då deremot en liberal minister måste omskapa och reformera; nedrifva och uppbygga, hvartill fordras en förmåga af helt annan natur. llärutinnan består den himmelsvida skillnaden emellan en konservativ och en liberal förmåga. Men hvad är orsaken, frågar man, alt vi hasva en så stor brist på duglige, praktiske slatsmån och stå härutinnan så längt efter, då likväl vår nation i vetenskaper och mångahanda andra saker kan mäta sig med de fleste andra folkslag. Svaret härpå är temligen lätt att gifva: en statsman måste bildas genom det praktiska statslilvet d. v. s. genom administration af statens tjenster, genom deltagande i representationen, eller genom det publicistiska kallet, hvilket synnerligast i Frankrike danat flere duglige ministrar. Iluru har nu, under en tiderymd af 25 år, regering, res presentation och press härutinnan gått till väga i värl kära sådernesland? Jo förra regeringen har med verklig konseqvens uppletat och besordrat de personer, om hvilka bon specielt kände; att de ej hyllade några frisinnade idger, och på så sätt ha ofta de bästa anlag och de sjelfständigaste karakterer blifvit tillbakasatte, under det att deras motsatser stigil upp till statens högsta värdigheter. Att följderna af detta belordringssystem nu först rätt skola märkas och erfaras, sedan man tyckes börja fästa afseende på liberala åsigter och sjelfständighet, är en klar sak. Vär representation har ej beller kunnat framkalla och utbilda nägra statsmän. Lycksökeriet, som började med liberala traser och dundrande opposition, banade sig ju slutligen genom devouementets läger väg till en landsböfdingeplats, en doktorshatt, en domsaga, en kommerserödslitel, o. s. v., genom hvilket allt all sjelsständighet i karakteren mäste uppoffras. Dessutom lägga de stridiga ståndsinteressena ofta oölrersligliga hinder i vägen för erhällandet af en klar öfverblick af det hela, sortaga alla vuer och kunna sålunda ej anpat än motverka bildandet af statsmän. och pressen sedan .... heholver jag väl antyda orsaken, hvarföre inga statsmannaämnen kunna finnas inom vår periodiska press? Behöfver jag erinra, att vår hufvudstadspress — och pressen i ett lands hufvudstad måste här vara den enda, som srågan i det stora hela gäller — icke på längt när är, hvad den borde vara, utan står på vippen att förlora allt anseende hos och infly—