de; der grundlades äfven hos honom tycket för omällig prakt. I Rom och Venedig lånade han om dagen ett lika så uppmärksamt öra åt statsmännens lärorika samtal, som han om natten med flit och ilver ötverlemvade sig åt studerandet af Taciti och Machiavellis skrifter. Utbildade sig hos honom i Rom tillika med kännedomen om konsterna kärleken till desamma, så fann han i Venedig ingenting anstotligt uti dervarande ädlingars sedvana, att efter tröttande göromål och bestyr hemta vederqvickelse i bullrande dryckessamqväni. Uti umgänget med poeter och konstnärer samt Tiberstadems store, med deras hala, slipade väsen, inhemsade han fina hosseder och en belefvad och behaglig sällskapston. När Antonio omsider etter (lera åars bortovaro vände tillbaka till Spanien, fann han icke mera sin far bland de lefvandes antal. Nu måste vår Antonio, då han i arf efter sin far ingenling annat bekommit, än ett obefläckadt namn, sjelf söka all skapa sin lycka. Ett blidt öde ville att han kom i stor gunst hos den inllytelserike Ruy Gomez de Silva, prins af Eboli. Denne soreställde honom under många och varma rekommendationer för Spaniens dåvarande monark, Philip II, hemsk i åminnelse. Pbilip II, hvars minne och grundliga vetande inom historiens och theologiens område ofta satte hans närmaste omgifning i förlägenhet, satte mycket värde på personer, som egde förmåg an att uttrycka sig med lätthet och ledighet. Han öfverraskades af de vördnadstulla och rigliga svar, han erhöll på de frågor, han, beträffande ställningar och förhållanden vid främmande hof, framställde till Antonios besvarande., En så mogen bildning, en så sin iakttagelseföymåga hade konungen ännu aldrig funnit hos någon yngling. Sedan den stunden var Antonios öde algjordt. Vid 25 års ålder blef han statsminister, han kunde berömma sig utaf konungens vänskap, han åtföljde denne pa hans spasserfärder och måste vid hans sida bivisla