Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1845, sida 1

Man besinne blott, att Ilerreståndets bestämmelse i samhället är, att med ölvervägande bildning, sakkunskap i samhällifvets särskilda värf och omfattning i arbetsförmåga, äfvensom upphöjd ädelhet i andlig syftning, bekläda det maktpåliggande och ansvarsfulla ledarekallet, att i samhället skickligt bedrifva de materiella krafternas ändamålsenliga utveckling och tillvext, uppehålla och befordra sanning och ädelhet i samhällets andeliga lif, samt med oegennytta och menniskokärlek tillse, att i möjligaste måtto hvarje äfven den ringaste medlem af den utaf herremanna-ledningen beroende menigheten kommer i rättmätigt åtnjutande af det andeliga och lekamliga goda, som tiden, rätt förstådd och brukad, kan och bör tillstädja hvarjom och onom. Men dom nu saltet mister sin sälta, hvarmed skall man då salta? Månne icke, att det om vår tids herrestånd, med en beklagligen ovedersåäglig sanning, kan sägas, ätt det hardt nära förlorat sin förmåga alt utgöra samhällets salt? Hvad är väl, med förbigående af undantagen, Herrskapsståndet i verkligheten? Jo: en klass, som i sednare tider, och det med rätta, lärt sig påyrka att eregeringarne äro till för folket, och iche folket för regeringarnep, men tillika en klass, som ännu icke utan undantagsvis lärt sig förstå, åtminstone icke med lefvernet erkänna, att Herrskapet är till för det lägre solket; men icke folket till för llerrskapet. Vore delta allmänneligen erkändt och i lefvernet iakttaget, så skulle herrskapslifvet blifva förbundet med sjelfsorsakelser och ansträngningar af så djup och redbar art, ehuru till sormen olika med solkets, att herrskapsståndet med rätta och äfven utan gensägelse skulle tillkomma samhällslifvets högsta ära och vördnad; men helt säkert icke blifva öfverfylldt eller oförnustigt afundadt; ty afundas och äslas man icke om kroppsarbetarens svettpressande mödor, huru mycket mindre skulle man afundas och äflas om mödor och omsorger, som pressa både själ och kropp? Men vår tids (och måbända alla tiders) Herrskap — allt med sorbigående af undantagen — bafva allt hittills tagit saken lättare, eller, rättare sagt, vi hålla icke före, men vi blunda eller sofva med samvetet och lefva i all rolighet så, som vore folket till för vår skull. Eller hvad är Herrskapet? Jo i dess lägsta, men ty värr kanske äfven allmännaste bemärkelse ett stånd, hvars hufvudkännemärke endast består i att dess medlemmar bruka kläder och bobag af annan form och beskaffenhet, än arbetsklasserna, och låta i tillvägabringandet af deras personliga beqvämlighet biträda sig af tjenstebjon, med hvilka man icke umgås utölver den beröring, som tjenste-biträdet åastadkommer, och icke utan högsta nödtvång delar lefnadsnjutningar, än mindre arbetsmödor. Vidare hörer till lIlerrskapet, att för detta det lägre folkets och för dessa sina trälande tjenares andliga upplysning och förädling icke vidtaga annat, än de mest ytliga åtgärder, eller att på sin höjd besorja lankaster-machinerier, bedrisna af rå monitörer, som mekaniskt dressera folkets barn i några tempo, samt utanläsning af några tabeller och själlösa kompendier, men sakna all lyftning i egen andlighet, och sålunda naturligtvis icke äro i stånd, att åt lärjungar meddela förädlande lyftning. Vidare hörer till Herrskapet, att icke med allvar deltaga i kroppsarbete, hvarigenom för det stora antalet af Herrskapsståndets öfverlopps-personal uppkommer ett onaturligt och högst förderfligt mått af öfverloppstid och sysslolöshet. Ilerrskapet delar med menniskan i allmänhet det lofliga begäret efter välbefinnande och glädje; men Herrskapet delar äfven den med arfsynd behäftade mensklighetens benägenhet, att, med åsidosättanda af lydnaden under andans herravälde, till ofvermått uppdrifva de sinnliga njutningarne och att till hufvudmål för det menskliga sträfvandet förvandla det, som af skaparen ämnades till blott unnohkillande och lifvande förfriskninoar under