— Väl sagdt, ventre saint gris! men vid Frankrikes krona! du får inte gå ifran Louvern på det sättel; vill du blifva adlad? — Nej, sirel — Vill. du hafva uppbörden i Fau? — Fej! — Åt fanders med dina nej! du måste likväl taga emot någonting. — Nå väl! efter ni nödvändigt vill visa mig er ynnest, så skall jag begära tre ting. A — Jag beviljar dig dem på förhand. — För det första, gif mig tillåtelse att förelaga min vinskörd, när jag finner för godt. — Um alla mina hofmän vore som du, så skulle de minsann icke ruinera mig: och sedan ? — Sedan, sire, sade han helt sakta, sält på det här papperet, alt när vildsvinen komma och trampå ned Signorets gräs, skall han hafva rältighet alt skjuta elt här och der, utan att blilva hängd. Henrik IV skref småleende. — Och för det tredje sire, tillägg vid underskriften, att ni har kallat mig er vän. Jag sätter mera värde på denna titel ån på adeiskapet, på uppbörden af Fau och på allt, som ni visat mig här på balkongen! — Ventre saint gris! utropade konungen, upprörd ända till tårar, Signoret, du är den enda menniska, jag funnit i detta palats. Farväl, min vän, ty du är det verkligen af själ och hjerta, farväl! Signoret fattade den hand, som Henrik räckte honom, tryckte den hjertligt, förde sedan handen öfver ögonen, knäppte upp tre knappar i rocken, gick igenom Louvern lika obesvärad och stolt, som i silt eget hus, och återvände till Fau. bå han reste igenom Montauban, hade han aflemnat Henrik IV:s bref till Senechalen. Tre dagar derefter kom byn Fau i rörelse genom en ovanlig och I högtidlig kavalkad. Det var Hr Senechalen med den