ENSÄNDT,. National-ekonomien och Proletariatet. (Efter Tyskan.) National-ekonomien, som antager de i privategendomen gifna förhållandena för menskliga och förnuftiga, rör sig i en beständig motsägelse till sina grundsatser. Salanda uppträder i lationalckonomien arbetslönen såsom den proportionerliga andel, hvilken tillkommer arbetet i produkten. ärbetslönen och kapitalvinsten stå i det vanskapligaste, ömsesidigt hvarandra besordrande, synbart menskliga förhållande till hvarandra. Värdet är i början, som det tycks, förnuftigt beslämdt, genom en saks produstionsombostnader och dess samhällsaytta. Sednare visar det sig, alt värdet är en rent tillfällig bestämmelse, som ej behöfveralt stå i något sörhallande, hvarken till produktions-omkostnaderna, eller un samhällsnyttan. Årbetslonens storlek bestämmes, i början, genom en fri ösverenskommelse mellan den sria arbetaren och den fria kapitalisten. Sednare visar det sig, att arbetaren är tvungen att låta den bestämmas, liksom kapitalisten är tvungen all sätta den så lågt som möjligt. I stället för de kontraherande partiernas frihet, bar inträdt tvång. Likaså förhåller det sig med handeln och alla öfriga national-ekonomiska förhällanden. Stats-ekonomerna känna sjellva dessa motsägelser och utvecklingen deraf alstrar hufvudinnepället af deras ömsesidiga strid. Men der de bringa den till medvetande, angripa de sjelfva privategendomen i ett eller annat partielt hänseende, såsom förfalskning af den i sig sjelf, d. ä., i deras föreställning , förnuftiga arbetslöuen, det i sig sjelf förnuftiga värdet, den i sig sjelf förnuftiga handeln. Sålunda polemiserar Adam Smith mot kapitalisterne, Destutt de Traci mot vexelagenterna, Sismondi de Sismondi mot fabrikssystemet, Ricardo mot grundegendomen, sålunda också alla moderna stats-ekonomer mot de industriella kapitalisterna, för hvilka egendomen blott visar sig såsom konsument, och förbise derizenom helt och hållet den enkla, sanna och naturliga satsen, att 6allt galler hvad det gålla kano, en sats, enligt hvilken stats-ekonomicn, om den skall vara förnuftig, nödvändigt måste rätta sig; ty den rättar sig, i sin orubblighet, sannerligen ej efter några stals-ekonomers fantasier. Stals-ekonomerna göra tillfölje af detta förbiseende, således ämsam undantagsvis — nemligen då de angripa ett specielt missbruk — skenet af det menskliga gällande i de ekonomiska förhållandena; ömsom, och det dessutom öfverbufvud, uppfatta de just dessa sorhällanden i deras öppet uttalade skiljaktighet från det menskliga, i deras stränga ekonomiska betydelse. I denna motsägelse tumla de om utan medvetande. Proudhon har, en gång för ala, gjort slut på denna medvetslöshet. Han har tagit de national-ekonomiska förhållandenas menskliga utseende för allvar och ställt det i sträng motsats till deras omenskliga verklighet. Han bar tvungit dem alt vara det i verkligheten, bvad de äro i deras föreställning om sig, eller tvertom, att öfvergifva denna deras föreställning om sig och tillstå deras verkliga omenshlighet. Han har derför konseqvent ej framställt den ena eller den andra arten af privatesendom på ett partielt sätt,