da desse kategorier på ett utmärkt AS 2 denstund han var den ende, som inst ville inse, rätta gången för denna saks ling, och således var den ende, som. a Å sjelsständigt, med sakens natur ölrerenssS. mande, votum. Kongl. Maj:t har befallt, att jag skall från fästningen aflytta, när mit helsotillstånd tillåter. Det är den t. f. läkaren, som skall afgöra om detta helsotillstånd inträffat. Kan jag icke, efter hans bedömande, företaga flyttningen utan våda, då äro de boningsrum mina, der jag bor, och ingen rycker mig dädan. Kan jag flytta utan vväda, då måste det ske; men jag har bevisat, att jag saknar alla medel att förskaffa mig annan bostad; hvem skall. då göra det, om icke fattigdir. i den församling, der jag 44 år varit skattskrifven? Det visade sig snart, huru rätt Hr Kapt. Winberg haft, ty några dagar efter att Protokollsutdraget tillställdes mig, underrättades jag, att fattigdir. nu vore sinnad att åter, opåmint från min sida, sammanträda för att skaffa mig annan bostad, då det ej gerna kunde låta göra sig, att, till efterkommande af H. Maj:ts befallning om flyttning, lyfta min säng ut på gården. Sådant är i denna stund mitt öde. Jag tar för afgjordt, alt ingen skall hafva läst denna uppsats, med mindre den öfvertygelsen stadgat sig, att jag lider ett straff. Och då saken har detta utseende, uppmanar jag bärhos, ej blott Kongl. Ingenieurcorpsen, utan PN menniska, som har hört eller känner mig, attframstå och angilva mig, om jag någonsin i all min lelnad gjort mig skyldig till nedrighet eller brott. Jag är menniska — nibil humanum a me alienum esse puto; jag har fel och svaglieter — dåre den, som ej erkänner hos sig detsamma; jag har i 5 år varit utsträckt på en plågobädd, der de outsägligaste lidanden hafva utspunnit mina lemmar ill trådar; milt lynpe kan vara kärft, jag kan bafva varit häftig i ord, och i skrift mindre mjuk, än man sordrot, sådant ligger i sakens natur, och sätte sig hvar och en i min belägenhet, och kaste den första stenen som gjort det bättre än jag; och inför Gud i evigheten och inför menniskor i tiden frågar jag: stå fel och näpst i förhållande till hvarandra? År det med rättvisa, som församling och stat stöta ut mig, rycka sista brödbiten ur min mun och vägra mig skydd och mensklig bostad? Carlsborg i Juli 1845. Otto Marin. D HBABB I