ö AD — —y—————— — — Bet är som vår Tam de Corbarricu i Montauban. . — Se på detta Tuileric-slotst. dessa spetsiga tornspiror på det gamla Saint-Germain, de der tornen der borta, som uppstiga ifrån midten af den trekanliga staden, såsom master på skeppet Paris, se denna ofantliga massa af hus, som blicken icke kan omfatta, allt detta uppväger väl de åkrar, skogar och bördiga vinberg, som du visade mig innan vi åtskiljdes. Nå väl, ventre saint gris! allt detta tillhör den söndriga jackan; allt detta hör mig till, Signoret! so sa — Ack! Store Gud! hvem är ni då? — Henrik IV! D — signoret nedföll mållös på sina knän; och då han kunde tala, stammade ban blott de mest osammanhängande ursäkter; Ban trodde sig hafva begålt majestäts-brott, med alt så utan krus behandla Konungen. Henrik IV roade sig en liten stund åt hans förlägenhet; sedan utropade han med sin välljudande och vänliga röst: — För tusan, signoret!. du har blifvit bra blyg, sedan vi sist träffades! Är det för det att jag också är rik? tala, ventre saint gris! du har ännu icke sagt mig, hvarför du rest hit. i Signoret reste sig långsamt upp och stödjande sig på sin käpp, förklarade han, icke utan tvckan, hvarför han hade lemnat Faus berg. — Såå! de der mägtige seigneurerne i Montauban vilja icke, att en bonde skall vara så god som de, vänta, vänta! : Henrik IV tog en penna och skref hastigt ett bref till Sencchalen. Sedan såg han på signoret: — a — Medan jag nu är i laget, så begär hvad du vill, min vän! — Sire, svarade Signoret alldeles lugnad, göm nådebevisen åt dem, som behösva dem, för att älska er.