-(olangsu. .333 —— 4UUAA — MORDET Å ÅRABERNA I DAHRA-GROTTAN. Franka tidningen Journal de S:t Etienne innehåller n af en underofficer vid 36 linieregementet lemrad berättelse om tilldragelserna vid Datra-grotan. Efter ankomsten framför grottan nedskickades ett kompani grenadierer på halvägen, som eder till grottans öppning, men emottoas med en så skarp gevärseld, att det med oförrättadt ärende måste vända tillbaka. Man insåg nu att Arabernas ställning var ointaglig; det skulle hasva varit omöjligt alt på annat sätt, än man för man, nedstiga i grottan, och då shulle hela truppen gått en oundviklig undergång till mötes. Derföre hade också Turkarne aldrig förmått att betvinga den stam, som innehade grottan och hvars namn var Uled-Riah. 1 sorlitande på sin ointagliga ställning vågrade äfven nu Araberna att underkasta sig. Öfverste Pelissier lät nu med halm sammanbinda risknippor och kasta dem ned för hålvågen emot grottans öppning. Åraberna kastade dem väl i början ständigt tillbaka, men hindrades derilran genom den mördande gevärseld, för hvilken de under detta arbete voro utsatte; derefter nedkastades eld och den osantliga massan af risknippor antändes. betta varade hela dagen den 48 Juni. Man hörde i grottan ett förfärligt tjut och vrålande jemte gevärsskott. Man hav sedermera fatt veta, att en rådplägning blifvit hallen i densamma, men man visste icke, att det fanatiska partiet behållit öfverhanden, och Fransmännen slåckte elden och öppnade äter underhandlingarne. En Arab banade sig väg. genom slammorna och erbjöd att underkasta sig; man gjorde honom uppmärksam på, alt hans olyckliga landsmän mäste solja hans exempel. Araberna erbjodo sig då att betala en lösepenning af 73000 Francs, men fordrade att Franmånnen skulle aftåga, icke beträda grottan samt tillstädja dem att fi behålla sina vapen. Dessa vilkor kunde icke antagas och Araberna började åter att skjuta på Fransmännen och dem af sina landsmän, som gjorde försok att fly. Fransmännen bopade åter brännbara ämnen framför grottan och gåsvo Araberne tillkänna att dem beviljades 5 timmars betänketid. Esler dessas förlopp, blefvo de uppstaplade rishogarne antända. Branden höll i bela natten till den 19 och erbjöd ett rysligt skönt skådespel. be höga eldoch rokpelarne, mänskenet, de al detta och slammorna belys a trupperna, tjutet och vrålandet af män, qvinnor och djur, de ständigt smattrande gevärsskotten i grottar och dånet af de nedramlande, af hettan till kalk förvandlade stenarne, bildade ett helt, som injagade en obeskrislig fasa. Under natten hade i grottan äfven en förfärlig kamp ägt rum emellan menniskorna och djuren. När på morgonen elden hade utbrunnit, företedde grottan en den grufligaste anblick. Vid öppningarne lågo oxar, åsnor, får blandade om hvarandra med qvinnor och barn, emedan alla rusat till öppningarne för att söka luft. En Arab lag, hallande en tjur i hornen, med en qvinna och ett barn bakom sig, så att man kunde se, att manpen, som velat skydda sin familj för det rasande djuret, jemte detta förqväfts midt under kampen. Grottan var af ett vidsträckt omsang. Man räknade 760 lik; 60 ännu lefvande menniskor blefvo utsläpade, af hvilka dock 40 dogo på stället; af de öfrige 20 blefvo 40 förpassade till hospitalet och 40 tillbakaskickade till sina stammar. Ända till den 23 stannade Fransmännen framför grottan, ur hvilken uppstego de mest förpestade ångor. Man måste — säger berättaren — känna skådeplatsen för detta krig, det rysliga sätt, på hvilket Araberna föra krig, alla till förekommande af denna katastrof; gjorda bemodanden, stutligen vigten af att dessa stammar underkusvas, för att begripa nödvändigbeten af denna katastrof, men stammen Uled-Riahs grotta skall ända alltid blifva vanryktad för hvad der tilldragit sig. Knappt hade denna katastrof blifvit bekannt, förrän alla stammarne i Dahra underkastade sig och skyndade att utlemna sina gevär. — Imellertid har denna händelse äfven bland soldaterna i Ålgier väckt 1. 11. st