Ett ord om Eefordringsviääsendet. Att Befordringsvåsendet utgör en vigtig gren af administrationen, likasom ett af dess största prerogativer, är obestridligat. Derfor bör det äfven med storsta omsorg vardas och handhafvas, på det ocksa intet sken af väld matte uppsta i denna maktpaliggande angeligenbet. Deriill hörer ej allenast alt uppsöka dugliga subjekter, utan äfven, alt, om möjligt, taga dem, der de böra ligga närmast, der de främst böra kunna bafva förvärfvat insigt i det fack de skola forest; alt ej sara någon forsjent man, genom sorbigående, äfven om man personligen, af ett eller annat skål eller fördom, skulle sinna honom mindre angenäm, att ej heller kranka den korps, der vakansen skall fyllas, genom inympningar af en främmande telning, heldst om duglighet och osverlägsen fortjenst finnes inom densamma; att, så fort sig göra later, fylla de uppkommande ledigheterna, på det embetena matte besötjas af verkligen ansvariga embetsmän; man kunde eljest latt anse dem olverslodiga fn. m. Af allt detta bör en regering, ömtalig om sitt eget anseende, låta leda sig vid utofningen af sin vigtiga företrädesrätt att utnämna till statens