— Nå då, så vare åt hvarje kattunge bestämd en årlig pension af 5 Ecus. p . Denna dag var Richelieu vid ett briljant humör, för öfrigt var det samma man, som lät taga hufvudet af Chalais, Bouteville, Montmorancy, Marillac och Cinq-Mars, och man skulle högligen misstaga sig, om man, efter det lynne, han visade vid ett eller annat tillfälle, då han var upprymd, ville fälla något omdöme öfver hans karaktär. slut. NAPOLEON OCH EN FJESKIG LÄRD. Den berömde Cuvier, som gjort sig sa förtjent om naturvetenskaperna, delade med många andra lärda det selet att vara litet hvad man kallar sjeskig. En dag då Cuvier, såsom medlem af en deputation var kommen till St. Cloud, för all lyckönska kejsaren, hade denne knappt fått ögonen på honom, förän han gick fram till honom. — God dag, herr Cuvier — sade kejsaren till honom med den nådigaste ton — det gläder mig alt se er; apropos, hvad har ni gjo-t på institutet under förra veckan? — Sire, vi hafva sysselsatt oss med hvilbetsockersaft. . — Jaså, Jaså, ganska bra. Och tror Institutet att Frankrikes jordmån passar för hvitbetsodling?) För alt besvara denna äfven så enkla som klart och bestämdt framställda fråga, begynte Cuvier en geologisk afhandling öfver joråämånen, sedan gick han öfver till hvitbetans naturhistoria och här han ändlligen kom till slutet, så hörde icke kejsaren längre uppå honom. Först professorns tystnad väckte honom ur hans tankspriddhel. — Förträsiligt. herr Cuvier, — sade han till honom — men säg mig. tror Institutet, all Frankrikes jordmån passar för Uvitbetsodlinge Den lärde, som tänkte, att nagon tanke afledt kei( sarens uppmärksamhet, begynte ånyo än en gång