är äfven jag en Anggudinnor nas älskling, om ock mindre begåfvad, än ni, högtärade sröken.o Vid dessa ord lemnade han henne ett blad, på hvilket några versar voro skrilne. Den gamla fröken hade knappt kastat ögonen derpå, sorrän hon öfverraskad utropade: — Men dessa vackra versar är ju af herr Racan ! — Alldeles rigtigt, men denne Racan är ingen annan, än jag sjell, som står framför er och har den äran att hembära er, hogtärade sroken, amin Deundran. — Ni vill väl roa er på min bekostnad och verkligen jag begriper — — — — Jag Ra mig på bekostnad af er, pi så utmärkta och genialiska qvinna, hvars förtjenster erkännas al dö störste lärde, som den beromde Montaigne har kallat sin dotter, om hvilken Lipsius säger: ÅLe hvad denna härliga Sånggudinna srambringaro, och den unge IIeinsius: bilon är en qvinna, en hjeltinna, som kämpar med män och besegrar demo, med en sådan dam skulle jag tillåta mig all drifva ett Opassande skämt? Det skulle vara ett brott mot naturen och en försyndelse mot geniel. — skönt, skönt! — sade fröken de Gournay, öfver all beskrifning rörd och kännande sig smickrad. Således bar en af er, antingen ni eller den, som var här före er, velat roa sig på min bekostnad. Dock hvad betyder väl det, det är nu en gång ungdomens sed all dritva gychel med gammalt sosk ocir jag, för min del, kan når allt kommer omkri: 8 icke be klaga all vid detta tillfälle hafva lärt känna tvenne så snillrika och älskvärda unga ade lsmän. lvrande var för ingen del belåten med den utgång, saken höll på all få, utan använde all sin vällalighet, för alt bevisa fröken, att blott han och ingen annan var den rätte Racan och att den, som förut under della namn presenterat sig hos henne, hade tillåtet sig elt dumt narri. bet lyekades honom alt