Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1845, sida 1

der tecknar: ee. Skaxt derpå kom konungen, och det sörmäles, att adelsmannen, rörd af elt sådant SR i död-kampen uttalade sin sillsredsslällelse sålunda: pet är den största ära, som någonsin vedersarils år familj Det berättas äfvenledes — och det äro parsterna, som hemligen halva utspridt denna berältelse, ehuru osannolik den än är — att, då konungen hade frågat Talleyrand, om han led svåra plågor, och denne svarade: vJa, som en fördömdyo, skall Ludvig Philip helt tyst hafva sagt: Alleredan? hvilket ord dock unpsnappades al den döende, som härför tog en ögonblicklig hämd, i det han gjorde några hemlig shetstulla tecken ål dem, som ölmgålvo honom. DödEstunden nalkades. Eallbranden flyttade sig från inelfvorna till hufvudet. Kyrkans hjelp blef anlitad. och man uppläste några af bönerna för döence. Antalet af ulmärkla personer, som aflade sina besök hos honom, var mycket stort, och man lade icke några händer i vägen för deras inträde; ty det var makiväliggande för hertiginnan af Dino, att omgifva furstens sista stunder incd en så högtidlig och obestridlig offentlighet, som möjligt IRilken åtskilnad i tankar, känslor och yttrande n emellan de närvarande personerna! Några harmades öfver den triumf, katholicismen firade vid denna dödsbädd; den största delen deremot fann detta uppträde i hög grad Wösterikt och uppbygge ligt, bland andra herlizen af Xoailles. Andra tänkte på de interessanta upplysningar, som utan lvifvel voro att erhålla efter inans frånfälle, den der i ett halft århundrade hade spelat en roll i historien; det var dem obekant, alt hans memoirer, deponerade i England, enlig: bestämmelge finge först obpnas efter 60 års, sörlopp. Inemot klockan 4 på eftermiddagen såg man, t. den docnde endast bade några få minuter qv: Han behöll icke destomindre ziit sulla medvetande. och syntes med uppmärksamhet höra på hör rerna. När han hörde sina.skyddspatroners, Carl Bororci, erkebiskop af Malland, och marltyren Maurilius