erkebiskopens al Paris uppmaning måste han inlåta sig på u! sderhan lingar, som pålagligen skulle gagna kyrkan. En hemlig fruktan oroade honom doc k. Kunde det icke vara att befara, all Talleyrands omvändelse blott var ett grymt gyckel och liksom den sista komedien, han i sin gudlöshet ville spela på grafvens brädd? Hvad kunde väl vara omöjligt för en förställningskonst, som alleredan vunnit så stor ryktbarhet i historien? Abbe Dupauloup, som darrade vid den lanken, alt han möjligtvis hölls för narr, skulle heidre än gerna hafva framkallat en brytning, för att få slut på sina tvifvelsmål, men Talleyrands utomordentliga höfiighet afväpnade honom. Ilan fattade då det beslutet att tillskrifva denne ett bref, som, återkallande minnet af religionen och presteståndet: — Talleyrand hade i sina yngre år varit biskop — var så ställdt, att det skulle allvinga Talleyrand ett afgörande svar. Talleyrand svarade också, och hans svar började med följande ord: obe minnen, ni framkallar, herr Abbe, äro mig mycket dyrbara och jag tackar er, att ni har gissat det rum, de hafva bevarat i mina tanker och i mitt hjersa. n Förbindelsen fortfor emellan fursten och Abbe Dupauloup, och religionen bildade grundämnet för deras samtal. Och en sådan svaghet. var rådande i den mans själ, som ansågs för otroens patriark, alt han omärkligen lät icke allenast vänja sig vid att uppfylla sina religiösa pliater, utan lät det komma äanda derhän med sig, alt offentligen afsvärja hela sill föregående lif. Detta gjorde han i en förklaring, som, st; id till päfven, förelades erkebisköpen af Paris. Med en odmjukhet, som viltnade om fruktan, bekände fursten uti densamma sina villfdrelser. Blott en enda sökte han att öfverskyla. Men erkebiskopen ville icke tillåta ens den ringaste inskränkning i denna syndabekännelse, och underkastade dem förändringar, till hvilka Talleyrand lät beqväma sig, så beherrskad och modfälld var han. (Fortsältes.)