Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1845, sida 1

——— ———— nnn— WO ——16 .ÄÖn skugga. Denna sönderspliltring, som karakteriserar länsväsendet, denna matta orkeslösa verldslighet af det ännu ej uppvaknade, ännu i uteslutande motsats till kyrka och stat stående statslifvet, har fortfarande bibebållit sig i den polsk historien. Till följe af denna karakter, bar detb polska nationen isynnerhet funnit sympaliensså den fransyska; dels är den ensidiga revos nära anden, som är så nära beslägtad den polska, dels är den fransyska karakler egendomlighet orsaken dertill. Polacken, Så som fransmannen, älskar det lysande, och bå ge hafva mycket lysande att uppvisa i sin historia. Men detta är också en egenskap hos barnet, och ofta visade sig fransmännen, likasom polackarne, såsom barn; så lältrogna, som fransmännen en gång lyssnade till Napoleons manilesler, så villigt reste sig polackarne vid hans första upprop, då ban losvade att återgisva dem nalionel frihet och oberoende. Ty också polacken hor, likt fransmannen, en stark nationalkänsla. Men orsakerna till dessa hvarandra så liknande företeelser äro dock skiljaktiga; fransmännen lifvas, inom Europa, för idter, medan bos polacken allt bar ren omedelbarhet. Att nationalkänslan är så stark hos polacken, kan synas stå i motsägelse med osvanstående skildring; men den utgår dock såsom en nödvändigbet derutur; ty der, hvarest obundenhelen herrskar, vill den också göra sig gällande i sin helhet, såsom nationalkänsla. betta bar också Polen visat, och detta är en af dess mest lysande sidor; men dess värre måste makten, som denna starka nationalitet gaf det polska riket, derjemte blifva upphåsd, medelst den obundenhet, ur hvilken den var upprunnen. Knappt bar något folk baft en starkare nationalkänsla, men knappt har också något mera arbetat på att förstöra sin nationalitet, än det polska. Den inre splittringen och oenigheten hafva varit orsaker till polska nationens undergång; och alla de oväder, som, redan i fordna tider, af denna anledning bröto löst i Polen, hafva, såsom den senaste korta revolutionen visade, ej sormatt ändra denna karakter. Den polska nationen måste förstöra sig sjelf, och den skulle göra det ännu en gång, om den äter uppstode. Men denna nations öde är just derför så rent tragiskt, emedan det ädla europeiska elementet, som vi beundra hos densamma, blef uppslukadt af det lägre asiatiska och kasladt i asgrunden deraf; det har, såsom alla tragiska karakterer, en lysande sida, men i denna ligger tillika den svagbet, hvarigenom den gick under. I stället för den obundna friheten, trädde nu den fullkomliga