Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1845, sida 1

TALLENYRANDS DÖD. EFTER LOUIS BLANC. på slutet af dess lesnadsbana såg man Talcyrand obeslutsam, förstamd till umoret. nedtryckt al sorgor och själsqval. Den immoralitet, som han paraJurade med, men söm icke bade näagon grund uti en kraftig natur eller en energisk ondska i skaplypnet, tärde jemmerligen på hans krafter. Ojälaktiva vittnesbörd, som man väl gjorde sig all moda alt förhemliga, ådagalägga, att under de sista ären af hans lefverne det lugna betraktandet af tingen blef honom bittert och odrägligt. Ölverlemnad äl sig sjelt i nattens tystnad, nedstörtade han trån höjdon af sin tillkonstlade stolthet och nedsonk i en outsäglig modloshbe!; vid lampans sken, som upplyste hans sömnlösa nätters enslighet, skref han rader, som uppenbarade den oro, som herrskade i hans tankar. och den ängslan, som qvalde hans själ, rader såsom dessa t. ex. : pältiofre år äro nu förlupnel Hvilken mängd af bekymmer, sorger och fiendskap! Hvilken massa af olyckliga intriger! Och allt delta har icke ledt till annat. än en stor fysisk förslappning, en djup känsla ef modlöshet i hänseende till framtiden, och vånijjelse for det förslutnaly således dolde Talleyrand under sin kalla panna, under sin ständigt ironiska blick, under sin lugna hållning och sin till utseendet oafbrulna lycka, ett jif fullt af strid och modlöshet. När han kom fram på scenen, visade han gerna för allas ögon sitt förakt för döden. Ålen han var endast i besittning af den träckhet, icke af det mod, som det onda kan vara beledsagadt utaf. IIan trodde icke en gång på sin skepticism, eller på sin immoralitet; så alt allt hi5 denne man var sallskt. ända tillochmed hans laster. För så vidt man får sätta tro till några skenheliga personers utsagor, så var hans nicces (en dotter till Hertiginan de Dino) första nattvarsgång icke ulan