Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1845, sida 1

På detta tal, som beledsagades af ett niofaldigt burrab, svarade Studenten E. Sundt från Christiania med några varma och hjertliga ord, i hvilka han tackade de danske bröderne för deras gästfria bemötande och nedkallade Guds välsignelse öfver dem. Derpå satte sig tåget i rörelse och drog, med fyra lundensiska och en dansk studentsana i spelsen, i tystbet lånas vallen till Österport och derifrån till yNytoldbodo, der Carl Joha no ännu låg. Då Norrmännen hade gått ombord (deras saker bade förut blisvil nedförde till fartyget) begåfvo sig de danske och svenske studenterne, under det att fartyget gjordes löst från förtöjningen, med sina fanor ut på yttersta udden af den s.k. yLangeliniep, hvarifrån de sista, mångfaldiga gånger upprepade belsningarne rullade öfver till de hastigt bortilande bröderne. ! Vid middagstiden möttes man åter i solennitetssalen. Genom en nyck af censorn, justilierådet Reiersen och en dito af polismästaren, Elatsrhdet Broestrup, hade nedanstående af kandidat C. Ploug författade afskedssång blilvit förbjuden att begagnas. Man afsjöng fördenskull en bekant äldre sång af samma författare, och derefter yttrade sig Magister M. llammerich: Vänner och Bröder från Sveriges universileter! Våra norrske vänner hafva afrest; nu är äfven vår afskedsstund kommen. Vi hafve blott tillbragt nägra få dagar i hvarandras sällskap; men under dessa dagar hafva många sankar och känslor genomkorsat våra själar, många bilder skymtat sorbi våra ögon, mänga minnen dykit upp, många önskningar och förhoppningar vaknat. Se! vi halve delat dessa dagar med hvarandra, och när land och haf ligga emellan oss, skole vi bevara det glada minnet al den fröjd, de innehålla. Det är icke blott vi sjelfve och vara närmaste, hvilkas hjertan blifvit utvidgade, liksom af en slägt från bhåttre nejder ; nej: från den stund, då J, under jublande helsningar, slegen i land på Danmarks kust, allt. intill innevarande ögonblick, halve vi varseblifvit en rörelse i folklifvet, en samdrägt mellan alla samhällsklasser, en mottaglighet för gemensamma intryck, en beredvillighet till ömsesidig tjenst, som påminna oss om våra fäders och måädrars berättelser om de svåra ofreds-år, dågemensamma kemsökelser öppnade hjertat och nedbröto hvardagslifvets skrankor. Det är blott få dagar, som vi hafve tillbragt tillsammans ; detsore hafva också intill sista dagen vålkomstbelsningar ljudit eder till mötes; ja allt, hyad J bafven hört och sett