ljuf sör hans hjerta; ban sade sig nu vara gammal och trodde sig näppeligen hafva många år qvar ar lefva; men den tanken gladde honom, att nan en gång slutat sina dagar, så skulle de och deras barn komma och visa hvarandra hans graf och sonligen vorda hans minne. — Under det att flere af gästerne presenterades med Oehlenschlåger, som samtalade med dem, afsjöngo de tvenne sångloreningarue vexelvis sina skönaste sänger. Ändteligen, då det började att skymma, bröt man elter ett tresaldigt hurrah upp och tågade, så fort som den tätt omgisvande menniskomassan det tillit, upp genom slottet och Söndermarken till Bak kehuseto, der Grundtvig bor, hvilken gästerne älven yile egna en hyllningsgård. Åsven ban afhemtades al en deputation, helsades med en säng och hurrarop, och höll derefter ett vackert tal om sitt stora och sköna hopp om en äkta nordisk högskola, om hvars fullbordan han nu icke längre kunde tvilla. — Från Bakkehuset strömmade man tillbaka till staden, der en asexan väntade gäslerna i Tivoli. (Fortsälles )