Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1845, sida 2

Men främst i Skaldekretsen en åldrig Kämpe slår Med himmelsk kraft sin barpas gyllne strängar; Han manar våren fram i Nord med sina sångers vår. Då börja blomslren gro på gröna ängar, Då tystnar menskors klagan, då tiger stormens hot, Och Sundets bölja lägger sig sdtilla vid hans fot All lyssna få till siaren i Norden. Hans Sing och Saga lyfta alltjemt från kust till kust På starka vingar sordomtids bedrilter. Och yngre slägter skåda med undran och med lust llur Fådren vandra fram ur sina grister, Nur Forotid sina armar mot Framtid sträcker ut, Tills bröst vid bröst de hvila försonade till slut, AÅs Sångens makt och Minnenas besvurna. Ditt verk det var, o Skaldekung! Med snillets tiliförsigt Vidtfrejdad bar Du gjort Norrgna tunga. Si! hela verlden lyssnar med häpnad på din dikt ; Men hvem förstår också som Du att sjung ga? Skon Walborg evigt lefver, kung Helge aldrig dör: AL evigheten viges allt hvad Siaren berör Med diktens eld, med slamman al sin anda. Så suto vi der hemma och hörde länge på Hur hjelteharpan ljöd från Selands lundar. Men blodet börjar sjuda, och hjertat börjar slå För tid, som flytt, och för den tid, som stundar. Dit bort till diktens öar, der Oehlenschläger bor, Dit skynda vi — enhvar af oss, som på en framtid tror, — — Dit bort, dit bort vi ila öfver vågen. Och färden blef ett underbart, ett ljusligt äfvenlyr, Som Nordens trogna folk ej brådt skall glömma. Derom skall hemma talas när arla dagen gryr, Derom skall särla månget hjerta drömma. Ja, länge skall man tänka der på den midsommarqväll, Då Sveas söner helsade den Danske skhaldens tjell Med hvad de bäst af sång och kärlek ägde. En helsning vi Dig bringe från våra Fäders land , Der vårvind nu i dunkla skogar susar. — — Tag eld uti Ditt sinne, tag harpan i Din hand Och sjung den sang, hvarmed Din Nord Du tjusar : Om hopp, som aldrig sviker, om tro exinnerlig, Om Fornoch Framtid I — Patriark! vi släppe icke Dig Förrn Fädrens ätt Du bar i oss vålsignat! Magister docens Pettersson från Upsala utbragte derpa i få men hjertliga och vackra ord ett ahessve shaldekonungeno, hvilket flerfaldisa ganger jublande upprepades, Ochlenscmnger tachade rord. Ilan tillstod alt denna hyllning af brodrasfolkens ungdom, hvilken redan sorut i dess eget hem flere ganger helsat honom, var