— — ———— ——— — Det Nordiska Studentmötet 1843.) Efter denne talare erhöll lir kapten Tscherning ordet och yttrade följande: (Di man åt mig uppdrog, att, å det Skandinaviska sällskapets vägnar, föreslå en skal för Skandinavien, gjorde man det icke i hopp, alt skalen skulle blifva invigd med snillrika ord, utan man oönskade endast, att min starka slämma skulle försöka att göra allom och en byar veterlizt, huru toasten borde förstås, och att vid dess drickande tillvågabringa samklang. Alt dess hoga betydelse redan slagit djupa rötter i hvarje mans bröst, derom var man på förband sörsäkrad. Det Skandinaviska sällskapet pikallar icke skalen för någon viss form; att utsinna denna öfserlemnar det på förband ät deras snille, hvilka de tre nordiska rikenas styrelse blilvit given i handom; men det uppmanar eder, mina herrar, att medlora en tro, en sådan tro, på hvilhet man med tillit kan bygga, och ett sådant hopp, som aldrig bedrager. Tron är omedelbar, den är känslornas öfvertygelse; hoppet är alla våra bästa aningars grundval. Med tro, säger det vanta ordspråket, kan man försätta berg; jag vägar pasta, att man med tron kan utråtia lanat mera, ty tron srammanar oskrymtad martyrdom, den största af alla menskliga idrotter; och hoppet sramlockar lissgnistor tillochmed på branten af undergången. Derföre, mina Ilerrar: Tra på hopp om Skandinavien! En skål för trons och hoppets Skandinavienly Sedan dannemannen Laurids Shau, på sleres begäran, bade bragt de sråmmande en helsning från Danmarks och isynnerbet Schleswigs bönder, besteg pastor Grundtvig ännu eo gang tribunen och improviserade foljande tal: a Mina Herrar! Ester allt, hvad J i dag hafven hört, kan jag nog inse, att J, tills vidare, finnen hvarje ord öfverflödigt. Jag vill dock hos eder anhålla, att J, om möjligt är, ännu skänker mig ett ogonblicks uppmärksamhet, då det är den forsta och måhända äfven den sista gangen, som jag talar inför en sådan ungdomskrets från bela Norden, och då det for migär ett behos, ja en samvelssak, att varna eder för det behlagansvärda öfvermod, som i vära dagar ösfverallt förleder ungdomen, liksom om det vore dess kall, att, både i andans rike och i det borgerlika samfundet, råda, styra och leda så, att alderdomen, när den ej vill lyda och solja med, betraktas såsom om den icke dugde till något aunal, än att dö och begralvas. ) Forts. fr. N:r 159. — —r— äo—Uk;-———