menter, som samtligen söllo i Inqvisitionens händer. Den process, som de nna domstol uttörde mot honom och sedan lät publicera, förtjenar alt läsas, emedan den utmärker sig genom den klokhet och mildhet, med hvilka Inqvisilorerna, annars något ovanligt, här bafva försarit; det är endast alt beklaga, att ni ästan endast och allenast det syftet blifvit fulföljdt att öfverbevisa den anklagade om kätteri. Med en något forsmädlig hänsyftning på de icke katholske trosbekännelserna göres den anmärkningen, att Cagliostro blott der haft någon sframgång, hvarest kat;iolska religionen icke var den herrskande, men denne äfventyrare fick öfsverhufvud aldrig fast fot, der regenter sådana som Fredrik II af Preussen och Josef I med säker hand förde spiran. Kamarina II af Ryssland gör Cagliostro till föremål för tvenne lustspel : ypedragareim och oden förblindade. Cagliostro uppgaf. att konungaväldels och påfvedömetls upprätthållande varit del yttersta målet för hans system, under det de andre frimurarne, som befarade alt se orden upplöst af surstarne, voro helt och hållet revolutionära i sina syften; isynnerhet skulle han ofta på sina resor hafva stött på en spanjor, Thomas Ximenes. som, förehafvande farliga stämplingar emot Frankrike och Rom, uppträdde i de mest olika gestalter. Afven anförde han till sitt försvar, allt han alltid och till och med uti protestantiska länder hade slutat sina loger med uppmahing at tro på Gud och påfven, men för sanningsenligheten häraf finnes intet annat inlyg, än hans egen utsago. Som man dessutom med rätta kan antaga, alt Cagliostro och hans gelikar alltid solja den polItik, af hvilken de största fördelar äro att skörda, så blir det ändå temligen klart, att han öfver alll till sina tendenser varit revolutionär. Det under denna tidpunkt i öfvermålt för hande n varande gäsningsämnet indrog i sin hvirfvel mången, som eftersträfvade en ny och förbällrad tingens ordning, och vidare bidrager ju hvarje omhvälining i första